Forgetmenot

Den här veckan byter vi lärare med skrivarlinjen. Det har varit en del skrivövningar och vår största uppgift är att skriva en novell som vi ska ha textsamtal om sedan i slutet av veckan. Jag är redan klar med min. Jag gjorde det tidigare idag när vi slutade i rimlig tid till att få börja med novellen. Men det kändes aldrig som att jag verkligen kom igång, och det blev mest en deprimerande historia. Anpassade mig gjorde jag inte, men man blir inrutad när man vet att vi senare ska använda oss av novellerna till att göra filmmanus. Hade kunnat vara roligare om vi fick mer tid på oss. Vad jag tycker om att vi fick välja oss av ramar eller skriva helt fritt, vet jag faktiskt inte. Det vi har fått skriva på lektionerna med hjälp av ord, meningar och andra ramar att hålla oss inom har varit lättare, och roligt. En helt vanlig vecka på skrivalinjen, med andra ord. Jättekul! verkligen. Men nej, jag saknar det praktiska filmarbetet. Jag ser mycket fram emot när vi kommer in på redigering som jag fått berättat för mig kan vara en del av "min grej". Jag ska hålla ögonen och sinnen öppna, absolut. Det blir ganska stressigt eftersom det är en del annat den här veckan i skolan. Plus att jag har en tid att passa i Visby imorgon eftermiddag med busstider och så vidare. Och att jag åker hem på fredag ... Det är nu som först jag får lite hemlängtan. När jag pratade med brorsan tidigare idag frågade jag honom om han inte saknat mig, och han erkände att han väl hade gjort det lite grann. Naw! Saknar väl honom också, min nu inte så längre lilla lillebror. Nu vill jag hem! Men det är dagar kvar. Stressiga dagar, jobbiga dagar. Jag får ta var dag som den kommer med sina problem. Orkar inte bekymra mig för i övermorgon när jag har morgondagen närmast framför mig.