Forgetmenot

Igårkväll satt jag minst en halvtimme och skrev in webb adressen till bloggen utan resultat. Det gick helt enkelt inte att komma in på bloggen. Mycket deprimerande att inte kunna få skriva av sig när man är deprimerad. Och ensamt. Så otroligt ensamt att inte kunna få vara med mig själv genom min blogg. Ett tag blev jag alldeles blek inombords av tanken på att bloggen skulle kunna glömma bort mig, som om den vore sin egen existens av min frånvaro. Forgetmenot. Ibland undrar jag hur allt egentligen började, hur det ens kunde det. Inte kunde jag förutspå att det skulle bli såhär som det är idag. Att bloggen kunnat bli så viktig, så betydelsefull - så mycket mer än jag kunnat föreställa mig. Den är sätt för mig att finnas. Som ett bevis på min existens. Den är också ett förverkligande av mitt skrivande, och på sitt sätt en besannad fantasi från när jag var liten om att man skulle kunna läsa min dagbok. För att börja blogga måste man först av allt ha ett namn att döpa sin blogg till. Att göra sig ett namn var inte det svåraste. Jag visste att jag ville att det skulle säga något om mig, om vem jag är och som skulle göra bloggen till det jag ville göra den till - ett avtryck. Jag förundras än idag över hur det gick till eftersom jag inte visste något då. Jag visste ingenting om vad blogg innebar, att det är dagbok på internet var det enda. Jag började skriva med ord utan att riktigt veta var jag hade dem någonstans. Ord vilka jag inte känner till fastän de berättar sådant som bara jag vet finns. Det är nu långt senare jag förstår den fulla betydelsen av bloggen. Och det är bara där i djupet av bloggen självt, som om jag vore frågan personifierad, som jag finner svar på varför jag skriver.

Och jag frågar mig vad jag skulle vara utan min blogg, eller kanske en ännu mer essentiell fråga - vad vore bloggen utan mig? Svaret är detsamma!