Forgetmenot

Som en dag kan räddas av bara en hand som rör vid ens arm. Minsta lilla, oskyldiga beröring som ändå är av stor betydelse för behovet av närhet. Det ger så otroligt mycket. Andra dagar kan man känna sig så åsidosatt att man överväger att själv dra sig undan. Tvärtom! Jag måste ty mig närmare och närmare, bara jag kommer inte alltför nära ... Eller är det det jag vill? Vad händer om jag kommer för nära? Kommer jag så pass nära att jag kan riskera att bli bortskuffad? Vad betyder det att komma nära? Att man kommer nära en person så att man lär känna denne eller för att det blir fysisk kroppsberöring? Ibland tror man att det första måste bli fysisk närhet för att kunna lära känna någon in i dennes person. Men att vara psykiskt nära, det är mycket mer värdefullt och mycket närmare än man kan tro. Då spelar det ingen roll hur fysiskt nära man är. Men ändå är det så svårt. Svårt att lära känna någon, svårt att veta vilka de egentligen är. Det borde vara en självklarhet att kunna lita på någon. Men när man märker att någon inte har varit sig själv, eller att man hör någon säga att denne kanske inte är den som man egentligen är och kanske är någon annan någon annanstans - då börjar man undra. Och ifrågasätta. Och tveka. Vem ska man själv vara, och vad göra i förhållande till sådana personer? Jag är bara den jag är. Kan inte vara något annat än det jag är. Jag intalar mig att jag får det samma tillbaka. Vad vet jag? Men om jag inte får det? Vad ska man själv göra för att inte behöva må så dåligt? Närmare och närmare.. Det kan kännas som mörkast även när det är sol. Av en lätt hand, eller en leende blick blir det åter varmt om hjärtat.