Forgetmenot

Vi hade vår andra filmproduktion igår, och för mig var det min andra skådespelarinsats. Så kul! Jag har verkligen funnit glädjen och det roliga i att faktiskt spela med i en film som jag förut bara drömt om. Men det finns en känsla som får mig att känna mig fel och att jag inte helt förtjänat det. Att jag borde ta på mig en roll bakom kameran, eftersom detta är en "film"linje. Men när alla tog för sig av en varsin roll var det bara de två skådespelarna kvar och det säger jag inte nej till. Inte frivilligt, får jag så gör jag det - enklare än så är det inte. Men det är också läskigt och jag drar gärna ut på det, för att slippa inför mig själv ta på mig det, men som jag ändå gör genom att låta andra påtvinga mig det. Precis innan gårdagens filminspelning, sade jag att jag inte vill nischa in mig någonstans, utan bara få lära mig om så mycket som möjligt om mest möjliga. Men jag inser att jag redan har nischat in mig, jag vet mitt intresse, även om jag vill veta mer om annat också. Annars skulle jag inte valt filmlinjen, film är min största passion. Men det jag vill åt är manusarbetet, vilket vi kommer komma till så småningom och skapandet av en film genom mig själv - skådespelandet. Att det sedan skulle vara så kul som det är hade jag inte trott. Men mitt i det roliga finns en krypande nervositet, som vägrar släppas igenom av både mitt riktiga och spelade jag, och dessutom är det så jäkla kul att spela att det inte spelar någon roll. I det roliga inbegriper också en enorm lättnad av själva utmaningen och bemästrandet av det. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig undanskuffad av mig själv...tveksam. Men nej! Jag tänker inte tänka så. Jag fick det återgivet idag för mig det faktum att vi alla är handplockade till klassen och fyller en funktion som kommer komma att vara kompletterande för varandra. Jag är jag. Jag är skrivare, ska bli manusförfattare. Jag vill skådespela fastän det skrämmer. Jag vill kunna använda mig av mig själv och på det sättet arbeta med mig själv, annars skulle jag inte vara den jag är. Annars skulle det inte finnas någon mening med livet. Annars skulle jag inte passionerat leva som jag gör...