Forgetmenot

Så vit som en snö får all min beundran. Den griper tag i en ända inifrån själen. Redan titeln på filmen får en att förundras över den och den lyckas uppnå över förväntan. Poetiskt är det. "Så vit som en snö" kommer från den första versen i en visa. Jag kan inte mycket om poetik, men det kan jag säga att det skulle inte funka lika bra rytmiskt om man skulle ta bort det lilla ordet före snö. Den yttre handlingen handlar om Elsa Andersson, Sveriges första kvinnliga flygare. Filmen baseras på hennes liv och delvis Jacques Werups roman, Den ofullbordade himlen som den i sin tur inspireras av Elsas liv, som även skrev filmmanuset. Jan Troell regisserar. Man får följa hennes liv ur hennes ögon när hon ser tillbaka på sitt liv. Från när hon växte upp på en gård med sin far, två syskon och en styvmor till när hennes bror emigrerar till Amerika och hon själv börjar längta bort och vill börja lära sig att flyga. Från när hon flyger flygplan till att tjäna pengar som fallskärmshopperska. Från att vara en kanske inte fullt så oskuldsfull liten flicka till att gång på gång bli kär. Från att ha drömt och förverkligat sin dröm, till att stanna där. En mycket vacker film som har gått rätt in i hjärtat på mig. Den påminde mig om att jag en gång läst en bok som handlade om en kvinna som redan som barn drömde om att få flyga, Vingar av Danielle Steel. Den glömmer jag aldrig. Jag satt med öppna ögon genom hela filmen, medvetet vaksam. Svindlande foton, miljöer, skådespelarinsatser, action - reactionklipp, scener på och över mark och hur man lyckats med att dölja att man inte visar skådespelare faktiskt vara i luften. Amanda Ooms som Elsa gör det verkligen intressant, och Björn Kjellman som birollsinnehavare har absolut berikat min uppfattning om honom. Det är en större utmaning att göra en biroll än en huvudroll, då det krävs större talang och mindre tid till det. En biroll ska ge en färgklick, ska ha en betydelse eller åtminstone göra något för filmen. Den kommer in och gör sitt och kan när som helst, när den har gjort det den ska, försvinna lika snabbt utan att störa filmen. Björn Kjellman gjorde det med bravur, man kommer ihåg hans karaktär. Även Stina Ekblad som styvmodern och brodern spelad av Shanti Rooney gjorde sin del till filmen. Dramaturgiskt sett ville jag vara lika aktsam över, men det kändes inte som att jag lyckades med det. Jag kom på mig själv flera stunder att jag inte tänkte på det, kanske ville jag inte heller det när det visades vara en så bra film. Jag förlorade mig väl in i filmen. Så måste man granska och syna i sömmarna av det strukturella och dramaturgiska när det är en bra film? Om det ändå visar sig vara en bra film, har det ens då någon betydelse? Är det det som lyckats förtrolla? Eller är det oviktigt? Det som är bra, är bra! Jag tänker inte se det som att den här filmen kan vara en känslolik kopia av det jag har i tankarna av mitt eget, inte heller som att jag kommer göra någon sorts kopia av den befintliga. En inspirationskälla, absolut. Inte ens det, en källa till inspiration.