Uppväckt av mig själv
Äntligen har jag börjat läsa en bok! Jag har knappt haft någon tid under hela hösten sedan jag flyttade till Gotland. Jag började lite smått på en bok, Zahiren av Paulo Coelho, på ditresan till första september. Jag kände inte riktigt att jag kom in i den, då jag dessutom var så nervös och tänkte på annat. Och sedan när jag var där lyckades jag inte ta mig tid att läsa något mer. Det är nu som först som jag börjat läsa på den igen, började om såklart. Som alltid med Paulo Coelho så är det något man vill hylla men som man inte riktigt har makt till att göra. Hans egna ord gör det så bra själv. Genast när jag började läsa kände jag hur något kom upp inom mig, lyste med sin närvaro. Något som jag i och för sig inte trodde att jag hade glömt bort, men som hade legat i det fördolda alltför länge. Min förmåga att läsa, att älska böcker och ord, och min egen röst som väcktes upp från den dvala som jag tyckt mig känt ganska länge, men inte kunnat förstå mig på. På en gång, efter bara ett par sidor, ville jag upp och sätta på datorn för att låta fördämningen rasa, låta mitt sinne få forsa ur mig och leva som en oförutsägbar flod i form av ord, utan att behöva tänka överhuvutaget. Men jag låg kvar, njöt av att äntligen få känna mig levande igen, och att få kommit in i den värld som böcker ger en. Speciellt den som Paulo Coelho ger, så som han ger av sig själv. Zahiren känns nästan som en självbiografi av honom själv, och det som han gjort, det som han är. En författare som uppenbarligen kan älska som få, och som har en otrolig förmåga. Men jag vet inte, han använder sig av den formen i de böcker jag hittills har läst av honom i alla fall. Jag har nu insett att jag en gång kommer vilja ge mig av för att gå den kända Santiago de Compostela - vägen, för att kanske finna mer än det jag finner där jag redan befinner mig.