Forgetmenot

Grymt besviken har jag blivit de senaste dagarna så jag knappt vet vart jag ska ta vägen, har aldrig känt mig så här ensam som jag gör nu. Inget telefonsamtal alls fick jag. Bara skriftliga hälsningar, ett par personligt framförda. Det är allt. Hade förväntat mig mer av vissa, helt klart. Överhuvudtaget har jag reagerat väldigt starkt på vissa beteenden som jag är helt emot. Försöker intala mig att jag inte borde bry mig om vad en person gör, för det har ju inte med mig att göra. Jag ska inte lägga mig i, och säga vad som är rätt och fel. Moraliskt sett är det så jävla fel, men hon får väl göra som hon vill. Synd bara om det visar sig att man av sådant där distanserar sig från varandra. Till råga på allt har jag blivit sjuk. Det började med att jag kallade det för deprimeringshuvudvärk. För det var det verkligen, sjukt besviken blev jag. Kände att jag hade lågt blodtryck i måndags och har sedan dess stannat hemma av förkylning. Det är inte lika farligt som igår, då jag inte orkade någonting. Inte läsa och inte titta på teve, till slut orkade jag inte ens ligga ned. Hade ont överallt och låg som i en dvala hela dagen. Inatt vaknade jag hela tiden och drömde konstiga saker, som man brukar göra när man är sjuk. Tänka för mycket går inte heller, men på något sätt går det per automatik som om sjukdomen måste komma ut någonstans ifrån. Nu, om något, skulle jag behöva terapi. Och inte något som att bara sitta och prata. Jag vill bli av med det som har suttit sig fast i min kropp. Jag vet inte längre om jag kan klara det själv, intala mig att jag kan bli av med det på egen hand bara genom att få svar. Men om man inte får svar då? Svårare, kanske till och med omöjligt, ja.