Forgetmenot

Jag är helt utmattad. Det känns som att jag är sjuk, och att det kommer inifrån. Praktiken, jag ska inte klaga. Jag vill inte klaga. Men det är så svårt att låtsas när man vet att det var inte det här jag ville. Känns bara som att jag är lurad just nu. Det är just det här som jag visste att jag inte vill hålla på med. Och så får jag göra det! Jag trodde att jag skulle kunna stå ut när det skulle bli halva tiden där, och halva tiden här. Men nej, känner mig grundlurad. Jag väntar och ser. För jag vill verkligen inte klaga. De är hur gulliga som helst. Skulle jag leta efter annat skulle det säkert visa sig att människorna inte är de rätta, jag med min vanliga andrahandsotur. Men det är själva sysselsättningen som spelar roll, jag vet ju det. Det är bara det som kan döda en människa, hennes drivkraft att vilja leva. Jag ska inte säga att det är helt tråkigt. Men jag har absolut inte fått komma ut till min fulla rätt än. Det enda kreativa, inte ens det (men jag kallar det ändå så!) när det redan fanns en färdig mall att följa, var när jag monterade ihop små ikealådor (!) Jag trodde ett tag, eller kände det snarare, där och då, när jag var ute på researchuppdrag i fredags att jag var i mitt esse. Men efter en sms:kommentar idag så är jag inte så säker längre på att jag hade all mening och mål, som jag tyckte då. Lurad, som sagt. Men jag väntar och ser... Hoppet har inte hoppat ifrån mig än.