Tills tyngden lämnar mitt bröst
Ensamt. Både fysiskt och psykiskt. Min rums sambo är borta, och mitt hjärtas. Så oändligt tomt! Är det så här det känns att dö en långsam, inre död? Vet knappt vad det är som förblindar mig längre, kärlek eller hat ... Jag känner hur kärleken är större än hatet, hur jag vill att den ska ta över och låta hatet försvinna. Kan den verkligen försvinna helt? Vill inte hata, det är bara äckligt och förmörkar precis allt. Men lätt att inte göra det då ... Vill spy upp det tills det försvinner. Tills tyngden lämnar mitt bröst och smärtan från mitt hjärta. Vill skrika så att det hörs, tills tårarna har sinat och skräcken blivit trygghet. Att man kunde lita så på någon, förtro sig på tilliten - vilken tillit sen! - och släppa taget den där lilla, lilla sekunden som gjorde allt, som var spärren från vänskap till kärlek, från blyghet till trygghet och som fick hela min varelse att smälta i armarna på en annan. Inte visste jag att orden hade en annan innebörd ...
Tomhet