Forgetmenot

Jävla skit, jag kan ju inte hålla på så här. Vara rädd för att skriva bara för att vissa personer kan läsa det. För att några från Arvika läser, den ip-adress som jag med uteslutningsmetoden och de fakta jag fick kunde identifiera har hållit sig borta. Men det är ingen garanti för att samma person sitter bakom en annan ip-adress, kan inte göra så mycket mer. Förhoppningsvis håller hon sig borta och försöker inte nästla sig in i mitt liv och mitt medvetande igen. Men för att kunna styra det måste jag tyvärr hålla en annan ifrån mig dessutom. Lik förbannat ska det vara över, jag inser att jag förtjänar bättre och måste ha respekt till mig själv, när andra inte har det. Inte heller ska jag vara rädd för att någon jävel kan ta bloggen emot mig och klanka ned på mig för att jag bloggar. Nej, bloggen är och förblir det den alltid varit - men visst var det en kris nu ett tag. Jag tänker inte heller förklara mig på något jävla sätt, det är lätt och logiskt att ta reda på i bloggen vad den har för syfte med sig själv. Så nu - skärpning! Nu ska jag skriva så som jag behöver.

Skriver igen, lever igen.

Eller lever ..?

Den inre döden är så nära den kan komma.
Och helt plötsligt tog den ett hopp tillbaka. Efter ett telefonsamtal, som jag tvekade på att svara på. Tur att jag inte gjorde det. Det gjorde gott för själen att veta att man ändå har de som man har omkring sig som tänker på en, även om de inte kan komma så nära som jag redan kommit en människa. Kan man tvivla på vänskap?