Forgetmenot

Jag har legat och läst Råttfångerskan, Inger Frimanssons senaste bok, hela dagen då jag är sjuk. Det är en helt sinnessjuk bok, bokstavligt talat. Hon kan verkligen konsten att skriva psykologiska thrillers, det vet jag efter att ha läst flera av hennes böcker. Man lär känna karaktärerna, får sympati med dem och hon skrämmer upp en med vad människan faktiskt kan vara kapabel till. Råttfångerskan handlar om Titus, Ingrid och Rose. Titus var en gång gift med Rose och hade från ett tidigare förhållande två döttrar. Den kvinnan lämnade honom när barnen var små, och han krossades totalt av det. Döttrarna var hans livhank, de avskydde sin mamma för att ha lämnat deras pappa för någon annan. Han träffade så småningom Rose som blev hans kärlek. Döttrarna accepterade henne, och de levde väl ett gott liv till den dag då Titus lämnade henne för en annan kvinna, Ingrid. Döttrarna ansåg det oförlåtligt att han gjorde samma sak som deras mamma hade gjort flera år tidigare mot honom. De sympatiserade med Rose och hatade Ingrid, alias horan, ludret, som kommit in i hans liv. Allt detta är bakgrundsfakta, och historien tar vid då Titus ligger på sin dödsbädd och ber Ingrid ta kontakt med Rose för att han vill träffa henne av någon anledning. Motvilligt går hon med på det och följer sin älskades vilja. Hon försöker ringa Rose men får inget svar, istället tar hon arslet ur vagnen och beger sig till Rose där hon bor i en stuga som en eremit i Södertälje. Hon blir insläppt av en minst sagt chockad Rose, som tar emot budskapet att Titus vill träffa henne. Som att hon skulle vilja det! Och att ha denna kvinna som redan en gång redan förstört hennes liv i sitt hus! Till saken ska tilläggas att Rose tämjer råttor, det är hennes små husdjur som hon matar med gröt. Hannarna dödar hon dock, för att kullen inte ska bli för stor. I sitt kök har hon en någorlunda möblerad men kall källare med ett tungt lock och en uttagbar stege. Den hade hon tidigare på dagen tagit ut för att kunna beskära sitt äppelträd, och lämnade källarlocket öppet. När hon var i färd med det såg hon och hörde något riktigt stort där nere, det visades vara den största råtthannen hon någonsin skådat som hon började jaga där nere i mörkret utan resultat. När Ingrid på kvällen snabbt ville tillbaka hem gick hon först ut i köket för att lämna ett glas som hon fick för att dricka. När hon kom dit såg hon en av Roses husdjursråttor och slog ihjäl den med glaset, råtträdd som hon är. Då luckan är uppfälld och stegen borta faller Ingrid utan att märka det, handlöst ned i källarmörkret och bryter en arm. Med en skadad Ingrid och en handlingsförlamad (av chock och ilska) Rose börjar en mardröm.

"Kommer du ihåg hur du tumlade runt med honom? Kommer du ihåg det? Var var ni alla de där gångerna när han sa att han måste jobba? Hemma hos dig förstås? Eller i bokhandeln? Din hora. Din förbannade jävla hora. Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som tar andras män. Ska jag förresten hälsa honom nåt? Från hans horbrud."
Ingrid svalde och kippade. Skovor av klet kring munnen. 
"Är det Titus ...? Snälla du ... Har du hört någonting, hur mår han?"
"Han mår säkert precis som han förtjänar."
"Åh, nej, nej ... Du kan inte ..."
"Om han frågar efter dig? Om han gör det? Vad ska jag hälsa honom då?"
Ingrid grät nu, storgrät. 
"Snälla ... Kan du aldrig ... aldrig förlåta?"
"Nej", sade hon kort och insåg i samma ögonblick att precis så var det.

Riktigt bra läsning! Och skrämmande! Bokstavligt talat sinnessjuk. Jag känner mig nästan psykiskt sjuk av att ha läst den själv, om hon är psykiskt sjuk eller bara riktigt arg/hämndlysten är svårt att tolka. Man symptaiserar med de båda två, för det är verkligen sjukt det som händer. Jag kommer på mig själv att sympatisera mer med Rose, och det är väl antagligen ett medvetet val som Frimansson klingar an i vårt mänskliga psyke.