Det hjärta som blev två
Jag kan inte förstå det. Allt är helt bortom min kontroll. Borta. Smärtsamt. Den omedelbara chocken, smärtan och sedan sorgen - går inte att beskriva. Kände bara fingrar i den kalla, smutsiga snön. Ylandet inifrån. En person kom, och en till. Sedan in, under ett täcke - och ångest. Ångest som jag aldrig känt förut. Kändes tomt, kanske bara var vanlig gråt - men det som kom sen, huggandet i hjärtat som sitter kvar än och som jag tvivlar på kommer försvinna, är värst. Den som tagit bort det trygga. Till råga på allt ska man behöva ha denna aggression som får en att vilja skrika och slå. Bilden flimrar förbi om och om igen. Ett luder i en säng. En kristen sådan också. Hon kommer inte komma till himmelen, det är ett som är säkert och det vet hon antagligen om själv. Äckliga hycklare! Att någon som påstår sig tycka om en, som har tagit allt - fått allt av en, fått en att öppna upp och blivit trygg - kan göra sådär mot en, det visste jag inte. Trodde jag inte. Spärren mellan otrygghet till trygghet, och sedan en bomb. Otrygghet igen. Hemlighetsmakeri, svek och utnyttjande som i att äta kakan och fortfarande ha den kvar. Tog en för en idiot och gjorde en till åtlöje.
Ångest, djup ångest under natten och dagen - känns som att den kommer bli beständig. Har lyssnat på Sara Löfgrens senaste skiva då jag lätt kan identifiera mig med dom låtarna nu, gillar dom alla Över gränsen, En liten stund och Åt helvete för sent. Jag har verkligen förstått under kvällen att L och J finns där, de tvingade upp mig åter igen. Hotade med att klä på mig och bära med mig in i bilen själva. De skulle säkert göra det, så jag var villrådig fastän det snurrade när jag reste mig upp - följde deras ord om att det skulle vara bättre för mig än att ligga kvar i min begråtna säng. Visst, jag uppskattar dom verkligen. Men det tar inte bort smärtan, det jobbiga. De kan göra vad som helst; säga hur fel det var, hur skeptiska och arga de är, krama om mig och smeka bort svetten av ångest - men de kan inte förstå. De tror, och det skulle helt klart vara bättre om det var så, att det bara är en kärleksaffär. Men det är så mycket mer. Mycket mer än vad jag nästan själv kan förstå. Kärlek, den som jag bara kan drömma om och skriver om - den som bokstavligen har blivit uttalad. Då när gränsen mellan otrygghet blev trygghet. Innan allt blev för sent. Men nu är det otryggt igen. Har tagit skada, för stor skada. När till och med jag som vet kärleken börjar tvivla. Finns det hopp? Gjorde ett fruktansvärt beslut imorse, jag ville verkligen inte. Men gjorde jag det inte skulle det kännas som självdestruktivitet, och där tänker jag inte hamna igen. Tillåta mig skadas. Det är verkligen tur att jag har mina två som ställer upp för mig och försöker. Jag kan inte vara lätt när det hela tiden rycker och rinner om mig. Pratar jag om det blir det så mycket värre. Jag bad L förklara för mamma som inte kunde höra vad jag sade för att det tjocknade för mig. Men de lyckades tydligen börja prata om psykologer och annat skit som skolan, som att det hela kändes vara en bagatell. Ingen förståelse alls. Nej, just det - de vet ju inte hur det känns med den kärleken. Den tryggheten. Den vännen. Det hjärtat som blev två. Den fysiska förnimmelsen av en annan person som att det vore en själv. Och att man vore den ...