Alltid oavsett
Nu skriker det av saknad däremot, igen. Att det kan vara så fysiskt krävande att vara ifrån en, det visste jag inte. Fastän jag vet att jag snart kommer få träffa och vara nära varje ny dag, finns det hål där jag inte får se och är ifrån. Men med varje ny dag kommer en ny ängslan över ny tid. Som att det inte går att veta vad som kommer hända. Jag vet ju vad jag har, vad jag har att längta efter och vad jag kan förvänta mig, får lov och har sagts att förvänta mig. Men ändå, det känns i kroppen. Det är verkligen som att jag saknar en del av mig, halva mitt hjärta - både bokstavligen och bildligt talat. Under omständigheter kände jag trots allt frid första gången, på flera månader känns det som fastän det bara handlar om två veckor, för ett par dagar sedan. När jag tänker på det så känns det ligga väldigt löst, inte alls säkert - som på en plattform med vingar högt uppe i stratosfären. Men ändå - så känns det bra, till skillnad från att behöva vara rädd precis hela tiden. Men utan det, hur kan man då förvänta sig att det faktiskt stannar kvar där, i ett flygande tillstånd som får en att sväva i det blå - och man inte av gravitation dras bakåt när det flyger vidare framåt? Är älska att släppa eller att hålla fast? Ordet "alltid" har fått en helt ny innebörd för mig, nu när jag vet vad alltid oavsett betyder.