Forgetmenot

Jag drömde om bilder inatt, fina bilder som svischade förbi mina ögon som om det var jag själv som satt där i selen. För ja, jag drömde åter igen om skärmflygning - en återkommande dröm i olika former. Det började med att jag nog satt i en biosalong och såg hur man (kameran) närmade sig något grönt, en groda sade en berättarröst. Den hoppade förbi bakom bilden som var i ett något sorts 3d format, och grön växtlighet fyllde hela bilden en sekund innan det åkte ut över ett stup. Det svängde åt höger och uppåt så att man fick svindel, och jag vet att jag tänkte att just där kunde det ha varit en kamera på en kran. Men ju mer det zoomades ut från klippavsatsen där man kom ifrån förstod man att det var en kamera antingen på en helikopter eller en på andra sidan av stupet. Stora, höga klippväggar formades som en cylinderformad kon runt en sjö på botten - och sedan - skärmflugningen fortsatte. Nakna trädgrenar petade sig in i synfältet upp mot det blå, och jag/kameran var i ett helt lodrätt läge en gång. Färden fortsatte i rasande hög fart, något hade gått fel. Jag var nere på säker mark, kunde se mig själv springa och kolla upp i desperation. Jag vet inte vem det var som skärmflög, (det var ju jag i mina ögon sett) men jag skrek ett namn och sprang fram när det plötsligt tog stopp mot ett träd. Jag tror att jag funderade på det i drömmen, och jag gör det fortfarande - för jag skrev en gång ett utkast om en liknande dröm om skärmflygning vid ett hårt och snabbt fall. Då filosoferade jag över om kärleken som sådan att den skulle försvinna vid ett hårt fall. Skärmflugning och kärlek är nästan ett och samma för mig - speciellt när jag skriver mitt manus. Det är dock lite hårt att drömma om det nu. För att jag verkligen ska känna på ..?