Forgetmenot

Det var just en snygg födelsedag! Jag fick i alla fall för en gångs skull en någorlunda bra och lycklig jul. Men lyckligt ovetandes. Ibland är det bättre att få veta även om det skadar, om det skadar mer att få veta senare att man var lyckligt ovetandes. Är man inte värd det? Så har jag levt i tjugotre år, påbörjar mitt tjugofjärde. Det blir en tung början på det året, ovisst. Jag klarade natten till idag utan att ha ont. Desto värre ikväll, vilket nog kommer leda till att jag tar en stilnoct för att snabbt somna bort från ångesten. Den bokstavligt talat kväver mig, får mig att må illa och vilja spy, men det går inte. Vill döda känslan - vill bara ha tillbaka det där som gör en trygg och lycklig. Inte känna sig lurad och utnyttjad, vill kunna tro. Vill ha tillbaka mitt hjärta i form av en annans. Men mitt kommer jag aldrig få tillbaka - den finns där hos någon annan, och det kommer den alltid göra. Jag gav den i god tro för jag verkligen trodde, och levde för det. Allt jag kan göra är att vänta och hoppas, men väntan kan göra allting värre när smärtan får bo in sig. Det är som en stilla storm, som hotar att driva bort ju mer molnen förstår att solen lyser någon annanstans.