Forgetmenot

Hemma, efter skolavslutningen igår. Äntligen! Men ändå känns det mycket märkligt. Det är så skönt att komma hem, och veta att jag aldrig mer behöver se vissa människor. Å andra sidan kommer jag sakna andra jätte mycket. Flera var ledsna, men jag kunde inte det - inte när jag har gråtit så mycket av andra skäl. Det var en solig dag igår, tillräckligt vacker dag att skiljas på. Men inte kul. Kan förstå att det känns mer för tvåorna, speciellt de som varit där i två år. Tyckte så synd om en J som såg på när en S åkte därifrån, och som sedan gick in helt förstörd. Jag och L klarade oss nog ganska bra, desto värre mellan mig och K. Vi drog oss för att sitta med våra klasser (han som till och med hatar sin klass) inne vid lunchen, och satte oss själva ute i solen med god mat. Jag städade klart rummet och packade in i bilen när pappa kom, resten av dagen försökte jag hålla mig vid K:s sida och träffade hans pappa. Mycket trevligt! Hade så velat följa med om det gick ... Det blev många kramar, speciellt med tjejerna i klassen men också av andra random människor. Till och med en av grannkillarna kom fram och gav mig en kram och sade att vi hade varit goda grannar. Det är ju nästan så att jag kommer sakna att irritera mig på dem :) strongt av honom att vara uppe och gå, när hans pappa tydligen gick bort i början av veckan. Sorgligt! Det blev mycket spring fram och tillbaka, och upp och ned. Som en sorts bearbetning, för att aldrig mer få göra det igen. Rummen blev tomma och låsta, och jag och K åkte därifrån ungefär samtidigt. Jag trodde att det skulle bli värre, visst det rann bakom mina solglasögon, men det var ändå som att vi ses igen. Och det gör vi! För mig räknas det mest att man har någon nära till hjärtat, fast man kommer att sakna. De obesvarade frågorna hoppas jag som sagt kommer bli tillfredsställda med tiden ...