Forgetmenot

Jag har en period nu som jag lyssnar på Helen Sjöholm och lite Tommy Körberg nonstop. Du måste finnas, Inte jag, Lämna inga dörrar på glänt, Vår sista dans och Du är min man - i den ordningen sätter jag på dem och lyssnar med inlevelse. Jag får lust att skriva då jag ser bilder som i en berättelse genom dessa låtar. Helen Sjöholm måste vara Sveriges bästa kvinnliga sångerska, den manliga säger jag Tommy Körberg. Så otrligt duktiga, med fantastiska röster. Lite kul då att en människa här i huset tar initiativet att sätta på Chess. Eftersom jag inte heller har sett den förut var det ett måste för mig. Och oj, vilken musikal. Jag vill och kan inte sätta den i listan i min filmdagbok, för jag ser den inte som en film även om den är filmatiserad. Det är live från Cirkus, så jag ser det som en musikal, en teaterföreställning, jämfört med till exempel filmen Phantom of the opera. Men jag ger Chess min sjua. En mäktig grej, musiken bär upp det hela och Helen Sjöholm och Tommy Körberg bär upp musiken med även Anders Ekborg. Josefin Nilsson sänker det, hon är ett irritationsobjekt i både mina ögon och öron. Hon må ha magstöd, men vackert är det inte - när hon dessutom står och sjunger med sköna Helen blir det extra påtagligt. Den svenska handlingen är annorlunda än orginalet, Svetlana, (Josefin Nilsson) frun till Anatolij (Tommy Körberg), och deras gemensamma son får större roll i den svenska översättningen. Orginalet kan jag inte yttra mig om, för den har jag ännu mindre sett. Men det handlar om schack kort och gott, Anatolij som möter Freddie (Anders Ekborg). Josefin Nilsson är hustru till Tommy Körberg och Helen Sjöholm till Anders Ekborg, men det är i denna konstellation som Anatolij och Florence (Sjöholm) möts och en attraktion uppstår. Ganska sorglig och hotfull historia, som slutar med ett schackspel där Anatolij blir tvingad att ge upp för att hans familj inte ska råka illa ut. Kvar på scenen står sköna Sjöholm och kollar efter honom. Hon däremot har både fantastisk röst och spel. Någonstans i kärleksdramat blev jag känslig å Svetlanas vägnar (Josefin Nilsson) när det uppstod en konfrontation mellan de två kvinnorna. Blev upprörd och arg och kände privata tankar ta över, men jag kände ändå mest för Helen Sjöholms karaktär när hon stod ensam kvar när han gick ifrån för att kunna vara med sin son. Man måste vara nog med sina val här i livet, det är som ett schackspel ...