Forgetmenot

Träffade ett par kompisar för en latte i solen härom dagen, och jag kände en sådan energikick och livslust av det. Du ser fräsch ut, fick jag höra. Men jag ser väl bättre ut än vad jag mår. En liten bitterhet finns såklart att jag var tvungen att sluta skolan, men det är bara första sekunden när jag tänker på det. Sedan kommer jag ihåg vad och varför det blev så. Men nu kom de med känslan till mig att möjligheten finns att komma tillbaka. Att se deras våretyder vore ju kul, och träffa alla igen. Men då blir det ju alla också, och det vet jag inte om jag vill göra. Eller om jag orkar. Pedagogettorna blir ju tvåor nästa år, och om jag mot förmodan skulle göra om grundåret skulle jag få arbeta med några av dem på den våren. Det skulle vara så kul. Teater är teater, man lär sig och utvecklas bara mer. Så att det skulle bli upprepning tror jag inte helt på. Samtidigt vill jag ju komma vidare, komma ett steg uppåt på utbildnings/erfarenhetsnivån. Men vad jag orkar och vill är en komplicerad fråga.