59 dagar
Egentligen skulle jag vilja kommentera melodifestivalen, att jag röstade en gång på Saade och två på Danny och att jag var sur på låten Spring för livet för att den råkade stämma in lite på mig, men som jag nu ändå gillar. Let´s dance på att det var fel person som vann enligt mig, att jag fyllt 24 år och säkert ännu några saker som vore värt att kommenteras som varit under min frånvaro här på bloggen.
Men istället väljer jag att kommentera och lägga fokus på varför jag haft denna frånvaro. Om ett ämne som det är så mycket hysch-pysch om, psykiatrin och att må dåligt. Psykiskt dåligt att man måste få hjälp. Jag lade in mig själv under mycket ångest och hade mina farhågor efter första gången jag låg inne på en psykiatrisk avdelning. Trodde och fasade att jag skulle hamna på samma ställe, se samma ansikten, samma personal, samma ignorans, samma ångest av att ligga på psyk och börja matprotestera igen. Och visst det har varit mycket ångest, en lång färd med inga höga berg men djupa dalar. Men som jag fick höra att sjukhuset hade omorganiserat sig efter första gången, då jag inte fick någon större hjälp, ingen medicinering och blev utskriven efter bara åtta dagar, var det också annorlunda den här gången. Femtionio dagar inskriven, jag skulle ha blivit utskriven tidigare men som skjöts upp pga ångesten av just det och att jag fortfarande inte kände mig redo. En kanske lång historia men långsamt och nödvändigt. Det är en sluten värld. Det som händer där inne stannar där inne. Man har människor, både professionella och de inlagda, som man pratar med och som vet hur det är. Andra har ingen aning. Men så intressant med ruljansen av människor och mötesplatsen där man träffar dem. Det är märkligt och lite udda, men alla, om inte mer vi där tillsammans, är inte mer än människor. Ibland undrar man varför andra inte är inlagda av personalen till exempel, har jag hört som en kommentar på avdelningen, eller andra konstiga människor som går fritt där ute och är det de är. Att "vi" skulle vara mer normala. Mer empatiska till att förstå ångest och varandra. Men jag klagar inte den här gången. Jag började snabbt med antidepressivt, ångestdämpande och stabiliserande medel. Fick ändrad antidepressivt som skulle styra noradrenalinet istället för serotoninet, och som jag forfarande använder och kommer göra tills jag känner mig helt återställd och fullt normalt fungerande. Jag klagar inte på personalen, jag kände igen ett ansikte från avdelningen från förr och som nu är med i en ny omställning. De flesta i personalen var schyssta, bland andra inlagda går det förstås att diskuteras, men för mig var det en enorm tillgång i speciellt sjuksköterskan som var ansvarig för mig. Det var en nedåtdipp när hon skulle på semester på några veckor, och min eventuella planerade utskrivning fick skjutas upp för min hälsa och mitt humör. Det var inte rätt tillfälle att än en gång bli lämnad av en människa man tycker om. Som den nästa sköterska efterträdde den förres roll, tydde jag mig till henne och fick en trygg livlina att hänga mig kvar i. Men framförallt ebbade mina tårar ut hos en underbar kvinna som sköterska som jag verkligen skulle vilja ha kvar som en personlig mentor. Första tiden tyckte jag att hon var så bestämd, men hon var med mig och uppmuntrade till så mycket och fick mitt humör och sinne att le mot henne. Henne skulle jag vilja ha kvar som en personlig mentor. Tack E, G och B för att ni är de ni är. Ni vet vad ni betytt för mig. Det enda jag vill klaga på är det skamliga förslag jag fick tre-fyra veckor innan utksrivning. Att få ect, el-behandling, eller som man förr kallade det elchocker. Jag visste inte vad det var först. Första gången jag fick information om det trodde jag inte ens på att man höll på med sådant längre. Sedan fick jag reda på att det är en mycket vanlig behandling i Sverige till skillnad från andra länder där det är förbjudet. Vilket det såklart borde vara! El i hjärnan? Kan ju inte vara normalt eller sunt på något sätt. Slutligen läste jag på forum om behandlade personer av det, anhöriga till de som gjort det och av professionella kommentarer. Inte fick jag någon information om alla de människor som fått sina liv förstörda pga av ect. Där satt de värdiga, en vikarierande överläkare men avdelningsläkaren för avdelningen och föreslog ect för mig! Jag var för det ett litet tag endast för att jag vet när, var och hur min depression fastnade i hjärnan på mig. Därför trodde jag att det kanske skulle kunna hjälpa mig. Men jag skulle aldrig i livet pröva ect för att bara kanske må bättre, och inte när man får rådet på annat håll att aldrig utsätta sig för det och att det i vissa foruminlägg sägs vara tortyr. Det tror fan det! Inte är det någon modernisering av det inte, det enda som är mer modernt idag är att man får mer muskelavslappnande så att inte ryggraden tar skada av kroppens kramper och för att det inte ska se så hemskt ut av de som är med under behandligen, har jag läst av en uppsagd legitimerad sjuksköterska. Samma princip, samma skit. Jag skulle inte vilja vara sjuksköterska och stå för den behandlingen. Läskigt att det är så vanligt i vårt land och det är något som verkligen borde tas upp och lagändras. Därmed måste denna slutna värld öppnas upp mer för omvärlden, den utanför, så att ingenting kan skam - eller skuldbeläggas. För det ska den inte, den psykiatriska vården.
Men istället väljer jag att kommentera och lägga fokus på varför jag haft denna frånvaro. Om ett ämne som det är så mycket hysch-pysch om, psykiatrin och att må dåligt. Psykiskt dåligt att man måste få hjälp. Jag lade in mig själv under mycket ångest och hade mina farhågor efter första gången jag låg inne på en psykiatrisk avdelning. Trodde och fasade att jag skulle hamna på samma ställe, se samma ansikten, samma personal, samma ignorans, samma ångest av att ligga på psyk och börja matprotestera igen. Och visst det har varit mycket ångest, en lång färd med inga höga berg men djupa dalar. Men som jag fick höra att sjukhuset hade omorganiserat sig efter första gången, då jag inte fick någon större hjälp, ingen medicinering och blev utskriven efter bara åtta dagar, var det också annorlunda den här gången. Femtionio dagar inskriven, jag skulle ha blivit utskriven tidigare men som skjöts upp pga ångesten av just det och att jag fortfarande inte kände mig redo. En kanske lång historia men långsamt och nödvändigt. Det är en sluten värld. Det som händer där inne stannar där inne. Man har människor, både professionella och de inlagda, som man pratar med och som vet hur det är. Andra har ingen aning. Men så intressant med ruljansen av människor och mötesplatsen där man träffar dem. Det är märkligt och lite udda, men alla, om inte mer vi där tillsammans, är inte mer än människor. Ibland undrar man varför andra inte är inlagda av personalen till exempel, har jag hört som en kommentar på avdelningen, eller andra konstiga människor som går fritt där ute och är det de är. Att "vi" skulle vara mer normala. Mer empatiska till att förstå ångest och varandra. Men jag klagar inte den här gången. Jag började snabbt med antidepressivt, ångestdämpande och stabiliserande medel. Fick ändrad antidepressivt som skulle styra noradrenalinet istället för serotoninet, och som jag forfarande använder och kommer göra tills jag känner mig helt återställd och fullt normalt fungerande. Jag klagar inte på personalen, jag kände igen ett ansikte från avdelningen från förr och som nu är med i en ny omställning. De flesta i personalen var schyssta, bland andra inlagda går det förstås att diskuteras, men för mig var det en enorm tillgång i speciellt sjuksköterskan som var ansvarig för mig. Det var en nedåtdipp när hon skulle på semester på några veckor, och min eventuella planerade utskrivning fick skjutas upp för min hälsa och mitt humör. Det var inte rätt tillfälle att än en gång bli lämnad av en människa man tycker om. Som den nästa sköterska efterträdde den förres roll, tydde jag mig till henne och fick en trygg livlina att hänga mig kvar i. Men framförallt ebbade mina tårar ut hos en underbar kvinna som sköterska som jag verkligen skulle vilja ha kvar som en personlig mentor. Första tiden tyckte jag att hon var så bestämd, men hon var med mig och uppmuntrade till så mycket och fick mitt humör och sinne att le mot henne. Henne skulle jag vilja ha kvar som en personlig mentor. Tack E, G och B för att ni är de ni är. Ni vet vad ni betytt för mig. Det enda jag vill klaga på är det skamliga förslag jag fick tre-fyra veckor innan utksrivning. Att få ect, el-behandling, eller som man förr kallade det elchocker. Jag visste inte vad det var först. Första gången jag fick information om det trodde jag inte ens på att man höll på med sådant längre. Sedan fick jag reda på att det är en mycket vanlig behandling i Sverige till skillnad från andra länder där det är förbjudet. Vilket det såklart borde vara! El i hjärnan? Kan ju inte vara normalt eller sunt på något sätt. Slutligen läste jag på forum om behandlade personer av det, anhöriga till de som gjort det och av professionella kommentarer. Inte fick jag någon information om alla de människor som fått sina liv förstörda pga av ect. Där satt de värdiga, en vikarierande överläkare men avdelningsläkaren för avdelningen och föreslog ect för mig! Jag var för det ett litet tag endast för att jag vet när, var och hur min depression fastnade i hjärnan på mig. Därför trodde jag att det kanske skulle kunna hjälpa mig. Men jag skulle aldrig i livet pröva ect för att bara kanske må bättre, och inte när man får rådet på annat håll att aldrig utsätta sig för det och att det i vissa foruminlägg sägs vara tortyr. Det tror fan det! Inte är det någon modernisering av det inte, det enda som är mer modernt idag är att man får mer muskelavslappnande så att inte ryggraden tar skada av kroppens kramper och för att det inte ska se så hemskt ut av de som är med under behandligen, har jag läst av en uppsagd legitimerad sjuksköterska. Samma princip, samma skit. Jag skulle inte vilja vara sjuksköterska och stå för den behandlingen. Läskigt att det är så vanligt i vårt land och det är något som verkligen borde tas upp och lagändras. Därmed måste denna slutna värld öppnas upp mer för omvärlden, den utanför, så att ingenting kan skam - eller skuldbeläggas. För det ska den inte, den psykiatriska vården.
Kommentarer
Trackback