Forgetmenot

När det ringde på min mobil häromdagen svarade jag inte först, jag satt vid datorn och höll på. Jag klickade snabbt upp eniro och kollade upp nummret, samtidigt som jag missade att svara på samtalet. Precis när ett bekant namn visades på skärmen, började det ringa i hemtelefonen och jag svarade fort för att höra det som jag förstod att jag skulle få höra. Att jag kommit in på manusutbildningen som jag sökte men inte kom in på från början. Det hade varit ett avhopp, och jag var först på listan, yey! Jag sade att jag ville tänka på det, för jag hade verkligen inte förväntat mig att någon skulle hoppa av, ännu mindre att jag hade störst chans att komma med från reservistan, och hade vant mig vid den tanken och accepterat att det är något annat jag ska satsa på just nu. Självklart jublade det inom mig, men samtidigt hotade en sorts rädsla. En rädsla av att det helt plötsligt ändå få den där chansen, som kanske inte kommer tillbaka om jag inte tar den nu. Och varför skulle jag inte ta den, när det är det jag vill? Vill jag det verkligen då? Undrade jag för mig själv. Det blev så verkligt med det som bara varit en dröm, tanke och känsla och som jag inte haft så bra disciplin över i mitt egetarbete. Jag skulle bli tvungen att skriva och bli klar med det under utbildningen, och tänk om mitt manus inte blir så som jag hoppas att det blir? Det var beslutsångest, och ångest från tidigare på morgonen och kvällen innan. Trött i ögon och huvud, kunde jag inte tänka klart och var väldigt rädd och ledsen över att inte känna den stora glädjen och viljan och att det inte kändes helt rätt. Tänk om jag inte klarar av det? Att jag skulle bli tvungen att avbryta för att jag mår för dåligt, så som jag just då mådde riktigt dåligt också. Känslan och bilden av mig själv av att inte klara av det som jag mest av allt vill och drömmer om - det är i alla fall så som jag ser mig och som jag vet att jag ger uppfattningen av inför till och med mig själv - drog ned mig ytterligare i djupet av mig. Hur vet man egentligen? Kan man ge sig själv en bild av att vilja vara nåt som man kanske egentligen inte vill eller är? Jag släppte fram ångesten, grät högt över allt som får mig att känna ilska, besvikelse och ouppskattning. Jag fick smsterapi av allra bästa M, som gav mig synen tillbaka på att det var ångest och bara ångest just där och då och acceptera det. Hon gav mig förslaget att följa med henne och ett par kompisar ut senare på kvällen, för att släppa tankarna på några personer ett tag och vänta med några beslut. Tack älskade M, jag hade inte klarat dagen utan dig! Regnet hade vi klarat oss utan, men blöt av svett blev jag ändå av allt dansande. En välbehövlig tjejkväll som slutade med att jag och M dansade tryckare sista dansen till låten So sick of lovesongs. Oh, ja! Låttexter som handlar om drömmar och att leva, ligger högt upp på min lista nu framöver. Nu sitter jag beredd, psykiskt som fysiskt, att maila kursens huvudlärare och tacka ja.