Forgetmenot

Min största skräck och sorg har blivit verklighet. Jag har trott på den förut, och sörjt, aldrig trott att det verkligen skulle bli så på riktigt. Men så har det blivit det, trots allt. Paradoxalt nog mår jag bra, som att det är en lättnad att det på riktigt är så, vilket jag verkligen inte har velat förut. Det var en människa som jag verkligen av djupet i mitt hjärta älskat, en person som jag alltid kommer att bry mig om och som alltid kommer att finnas i en del av mitt hjärta. Har alltid burit med mig det som en symbol, i en fysisk och konkret sak. Men jag kan inte vara bunden till en sak, jag måste vara som en naken duk. Och naken är det jag känner mig nu. Det har varit som ett klädesplagg på mig, som alltid har funnits där och som jag trodde att jag kunde lita på. Jag väljer att låta den falla som det brutna det är, men kan ännu inte släppa det ur min hand. Det är det viktigaste och den mest betydelsefulla ägodel jag har haft. Men en sak är också bara en sak. Det är inte det som är det viktiga, det viktiga är vad som gör det till det den är. Och det är för mig i det här det band som man känner till en människa. Det viktiga är inte att få - det är att ge och veta om sig själv att man kan känna något så starkt till någon, och låta den få veta det för att kunna lita på vänskapen, medmänskligheten som alltid kommer finnas där. Men ibland är det svårt, det kan kräva tid och distans på olika håll för att kunna ge och ta emot igen. Och det kräver ömsesidighet.