Forgetmenot

I morgon är det två veckor sedan sist, som jag skrev här på bloggen. Jag har tillåtit mig att bara vara och umgåtts mycket med N och vi har nu äntligen benämt oss som flick - och pojkvän för varandra. Det var en jättelättnad för mig, så som jag har haft det komplicerat med relationer förut som har varit svåra att definiera och som bara det gav jobbiga konsekvenser för mig. Men samtidigt har vi inte fördjupat oss i nivå utan bara tagit det lugnt och haft kul. Vi var på lucia movie night, dvs var på bio med några andra och såg tre filmer på raken från halv tolv på kvällen den 12:e och jag låg i min egen säng klockan åtta på morgonen och sov då bara fyra timmar för att inte ändra dygnsrytmen helt. Jag klarade av det bättre än vad jag hade trott att jag skulle göra. Men det märktes under resten av veckan att jag led brist av sömn, men helst ville vi ju vara vakna i varandras sällskap även om det är mysigt att sova också. Mycket filmtittande har det blivit i skolan också, vi analyserade i grupper en varsin film som vi redovisade för varandra, och min handledningsgrupp hade Avatar som jag nu inte tänker se igen på ett tag. Skwang betyder på Na'vi språket idiot, lärde jag mig snabbt och som vi brukar (mest jag till honom) säga till varandra, jag och N. De andra två filmerna var Schindlers list och Amadeus, två jättebra filmer! Jag var dessutom med på en inspelning av en musikvideo i fredags och agerade dansande statist, men var med hela dagen från morgonen till sena kvällen och gjorde klart för de mindre, kanske inte erfarna men dock belästa statisterna, att jag delvis tillhörde crewet, haha. Jag fick höra av en tjej att hon antog att jag var kändisen på plats, bara för att jag lyckades mingla runt och ta lite plats kändes det som. Det är det som jag inte klarar av att bli social och skaffa tjejkompisar, för att vissa kan lägga sig till med en speciell attityd mot mig och ha förutfattade meningar. Det ger en sådan förvrängd syn på om man ska ta plats eller inte som sig själv.. Nej men, det var en kul grej som jag blev övertalad av N att övertyga mig själv att jag klarade av. Jag lärde mig också om mig själv att jag visst inte behöver dricka för att kunna dansa och ha kul. Det blev berusande ändå så som jag svängde mina lurviga uppe på ett bord till och med i en scen. Men självklart hjälpte det väl till att vi var klädda i masker över halva ansiktet mesta tiden, och att det faktiskt fanns ett syfte med dansandet, dvs att det var "ett jobb", en uppift att dansa för dansandets skull som jag formulerade mig någon annanstans. 

Sötnosen åkte hem till sin hemstad idag och stannar över jul, och jag började sakna honom redan igårkväll när vi bakade pepparkakor det sista vi gjorde och sov sista natten för i år tätt ihop. I morse gick vi båda upp kvart över sex, han för att hans tåg gick kvart i åtta och jag för att jag ville följa med och pussa honom adjö. Jag började nästan böla när jag gick in från perrongen och vi knappt kunde bryta kroppskontakten med varann, men det är en sådan annan sorts saknad än vad jag är van vid. Det är bara så skönt att tycka om någon så mycket som man ser det goda hos, och våga tro på det som är och att det är en bra person som genuint tycker om mig tillbaka. Den känslan från hjärtat i kombination med vetskapen om vår relation är så tryggt. Det är värme inombords. Då spelar det ingen roll att vi befinner oss fyrtio mil ifrån varandra för ett litet tag. Men skynda långsamt min söta skwang, att vara med dig ger mig syre att andas och till relationerna i mitt manus.

Det har varit mycket funderingar på begär och behov hos huvudkaraktären i mitt manus. Och mycket tvivel och jobbigt, också med mig själv i förhållande till manuset och utanför det. Då har det varit extra betydelsefullt att ha N hos mig, som tror på och verkligen försöker uppmuntra mig till att tro och lita på mig själv. Vi har väl som sagt båda våra erfarenheter och tvivel på det som kallas kärlek, men också där kan man mötas ...

Jag hade en smärre ångestattack för ungefär en timme sedan, hade satt på datorn igen för att jag skulle försöka mig på att få ha skrivit något ändå för dagen. Men nej, tankar och känslor kom över mig. Och det hade sånär på stillat sig när mobilen började ringa i fickan. Jag halade upp den där jag låg på rygg på golvet inne i mitt rum. Det var min pappa, och han berättade att min farmor hade gått bort under dagen. En något förväntad men ändock en chock, som svepte upp och tryckte ned mig mot golvet igen. Pappa hade gått från jobbet och var på väg hem för att hämta bilen, frågade om jag skulle med men antog själv att det skulle bli jobbigt för mig. Nej, den viljan fanns inte när hon redan hade gått över till änglarnas rike. Jag hade möjligen kunnat göra det om pappa verkligen hade velat att jag skulle det, men min faster och farfar är ganska troligen med hos honom och det är väl deras sak och behov att vilja säga farväl en sista gång. Tyngden över bröstet släppte först fram en ganska omvälvande känsla för mig som jag inte alls var förberedd på. Vetskapen och nu första erfarenheten av en familjemedlems bortgång är inte kul att ha, men är allas våra oundvikliga möte. Det är läskigt samtidigt som rofyllt. Andra förnimmelsen som slog mig var den som jag inte exakt vet själv hur den känns, men som man känner med den som själv känner och är närmare känslan. Pappa och min faster, och min farfar - jag gråter med er! Och för mig själv hittar jag en egen plats att minnas min farmor som den hon var för mig. Vila i frid kära farmor!