Forgetmenot

Här inne i ett rum i mitt inre, såväl som på ett sjukhus. Här inne finns jag. Jag vet vad det är att må dåligt, och jag vet vad depression är som sjukdom, men man vet egentligen inte vad det är förrän man vet att man vet det. Det vill säga, man är redan där. Jag kan se ut, men ingen annan kan se in. Jag ser ut genom ett fönster med mörkerglas och jag har dessutom som solglasögon på mig – så är det. Det är ingen rosa eller ljusblå värld jag lever i, det är grått. Mörkt grått till ljust i den mångfaldiga gråskalan. Jag har varit skeptisk till mediciner och är fortfarande. Får ångestdämpande för att lindra och antidepressivt för att höja upp och stabilisera mig. Men jag undrar … är man vad man tänker?