Empatisk psykolog
Det var en bättre dag idag än igår. Ångesten slog till och när jag gick hem till mamma gick jag förbi vårdcentralen för att kolla om psykologen hade någon ledig tid. Han hade det inte men hon gick och frågade honom i alla fall för hon såg väl att jag mådde dåligt. Människan som han skulle ha träffat kom inte, eller kanske gick han och sade till en läkare att ta hand om den för att han skulle kunna prata med mig, jag vet inte. Jag fick träffa honom i alla fall, han fick ta del av min hjälplöshet och frustration, smärtan i att inte få svar, sorgen som äter upp mig parallellt och ångesten som sitter i min kropp. Han fick mig att åter igen lova att jag skulle kontakta honom innan jag gör något som tar livet av mig, han fick mig till och med att tro på honom (och jag tror på det som i att lita på och inte som att jag blev övertygad av en lögn) att han, som de främlingar vi är för varann, bryr sig om mig och min existens. Att jag inte bara är ett fall för honom som jag konfronterade honom med, och en främling som inte betyder något. Det var skönt någonstans bakom all ångest att veta att det trots allt finns empati, och kände mig inte ensam i min ångest, vilket var en ovanlig känsla. Han höll med om att jag behövde något starkare och som varade längre mot ångesten än de förra som jag knappt kände tog något alls. Han hämtade en läkare som förklarade att han skulle skicka ett recept till snabbverkande tabletter och som verkade under en längre tid och att de inte var beroendeframkallande som de första som jag bara ska ta vid behov. Jag vet inte om jag uppfattade allting rätt, får fråga igen hur jag ska ta alla tabletter nästa gång då apotekaren inte kunde svara på det, om jag skulle ta dom dagligen för att förhindra ångesten eller bara när jag känner den. I värsta fall får jag väl knacka på granndörren till min pappas radhuslänga ... Slutligen andades vi i tre minuter, han gav mig tydliga instruktioner att verkligen sätta mig ned och ha som uppgift att bara andas i tio minuter en gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen varje dag, då jag hade slarvat med det under veckan. Jag blev lite lugnare av det, och kände verkligen att det gav något och att jag inte gjorde fel att ha gått till honom. Jag tog också en atarax, de nya tabletterna, och det lugnade ned det sista av mig. Det knockade verkligen ned mig, men var välbehövligt.