Styrka och mod att våga
Jag funderade redan förra veckan om jag skulle göra det, och när dagen led mot sitt slut igår efter att vi hade sett dagens film med efterföljande diskussion, satt jag fortfarande funderandes. Hjärtat bankade i bröstet på mig med tanken på att jag skulle göra det. Jag kollade runt på alla som satt utmed bänkarna som är placerade som i en fyrkant så att alla kan se varann. Jag såg att en kille tittade på mig, kanske såg han att jag nervöst tvinnade en hårslinga mellan fingrarna och gungade med ena benet över det andra under bänken. Jag tycker om dem allihopa, alla är fina även om jag inte lärt känna så många så bra än. Jo, jag måste tänkte jag. Jag behöver det, jag vill det. För mitt osviktliga hopp om att det finns människor att lita på. Får jag chansen, tar jag den. Frågar läraren om någon har något mer att säga så säger jag att jag har det. Och så sade han precis så också. Jag lät några sekunders tystnad ljuda i klassrummet, och så säger jag att ja, jag har något. Jaha? "Eeh ..." Jag ser upp från mitt pillande på halsduken. "Nej, det var inget." Fniss, och ett Nähe! Tystnad igen. Fasen också, jag hade ju chansen. "Eller jo, okej då." Jag hade den igen. Det var inte meningen att det skulle bli så och fnissandet stämde inte in med det jag skulle säga. Men jag sade det i alla fall, det jag ville säga. Att jag bara vill göra klassen medveten om att jag mår ganska dåligt för tillfället, och hanterar en depression. K förstod vad det var jag försökte säga, och framhävde det jag själv kanske inte riktigt fick fram eftersom rösten svek mig lite. Att det är på allvar, och att det faktiskt startade med att vi såg Svinalängorna förra veckan. Fast jag var noga med att tala om så att ingen skulle tro att det handlade om att jag är ett maskrosbarn efter en svår barndom, utan att jag istället har haft jobbiga relationer på senare år. K gav lika mycket av sig till mig där hörde jag, inför klassen, och uttryckte att det var modigt av mig att berätta. Så jag fann snabbt respons från några håll innan klassen upplöstes, Moa skådespelaren som satt bredvid mig tog mig om armen innan hon gick och P, en tjej, gav mig en kram för att säga att hon tyckte det var modigt av mig att berätta. En killkompis gav ingenting fast vi två har diskuterat ångest på tu man sms, men skönt ändå var det och senare på kvällen fick jag chatt från en på facebook och dessutom ett mail där av en tjej som har svårt att prata, men som ändå ville säga något till mig om sin beundran för något som hon själv aldrig skulle göra. Väldigt synd tycker jag. Man kan bli sviken och sårad hur mycket som helst, men man ska inte tappa hoppet om människor. Det finns! Någonstans i all sin kamp kommer man stöta på de där extra fina guldklimparna. Och det är det värt, bland alla andra gråstenar. Man kan bygga en mur, men någon gång kommer den att spricka, eller åtminstone få hål i sig - det är en naturlag. Ju starkare man håller den uppe, desto mer kommer den själv ta i att falla isär. Då är det bättre att krossa den själv, än att den faller över en så att man står där sen helt oskyddad, såvida den inte själv begraver en. Då blir man levande död. Men man måste vara försiktig om sig, inte tvinga något, ta sin egen takt och välja med omsorg vilka man vill och tror sig kunna lita på. Så läser du det här S, du kan! Hitta styrkan och modet att våga!