En film som ger tårar, och en inga känslor alls
Det är långa dagar i skolan, vi har haft filmmatiné både i måndags och idag, och igår hade jag grupphandledning. Alla jämna veckor blir en dag längre för mig och majoriteten av klassen, förutom en liten grupp som har handledning på udda veckor. Mycket sitta som sagt, så det är bara att dra sig upp från sittande position och orka ta sig till gymmet vilket vi lyckades med ikväll, jag och mamma. I måndags såg vi Broarna i Madison county vilket är en helt otroligt fin och bra film. Älskar den! Det är en riktig gråtfilm och det föll bra många fler tårar då än vad det gjorde idag när vi såg Den fria viljan. Den är däremot mycket tung, då den handlar om en våldtäktsman som inte kan låta bli att våldta kvinnor. Det är en tysk produktion, och scenerna är väldigt omständliga och brutala. Mycket naket och verklighetstroget, närgångna våldtäkter. Det är ingen film som jag tänker se om, fastän jag blundade vissa gånger. Men ändå känner man en sorts sympati med honom, men det tror jag bara beror på att han såklart har huvudrollen i berättelsen vilket betyder att man ska se det ur hans synvinkel och hans utveckling. Filmen är dock en tragedi. Jag har svårt att betygsätta den, jag tänkte på det när jag såg den att den varken var bra eller dålig. Men efteråt när man tänker på filmen som helhet förstår man intellektuellt att det såklart är en bra film. Tårtbitarna (byggstenarna i manusberättandet) är tydligen exakta tidsenliga, och den är 2,44 timmar lång. Jag tyckte det var långa scener, och långdraget på sina håll. Jag tror jag omedvetet stängde av, för jag kände absolut ingenting. Jämfört med när vi såg Svinalängorna för ett par veckor sen, och mot Broarna i Madison county som är en tragedi i kärlek. Men tragedier har sin charm, man lär sig något av dem, eller huvudkaraktären gör det i alla fall. Förhoppningsvis! Det är inte säkert, kan de inte tillgodogöra sig det de har fått filmen igenom för att ändra sin status och situation så benämns det som en tragedi. Alla riktiga "love storys" är tragedier, som exempelvis Titanic eller Broarna i Madison county. Men då lär de sig också någonting av kärleken, det är kärleken som helar och som ändrar karaktären som det handlar om i dessa äkta kärlekshistorier.
Jag har nog en smärre efterreaktion på Den fria viljan nu, eftersom jag inte kände något förut. Säkert av ren försvarsmekanism. Att inte grubbla på den och bli lämnad helt oberörd gör man nog inte, och det tror jag resten av klassen också gör resten av dagen, vi som såg den. En person lämnade oss från första början, och det var nära till att jag också gjorde det när jag hörde att det skulle vara en svart och tung historia om just våldtäkter. Dessutom hade vi en skådespelare på besök på förmiddagen, Johan Hedenberg. En trevlig och cool man, som jag hörde bodde här i närheten av mig dessutom. Kul!
Nu blir det snart till att komma i säng ikväll igen, har börjat med en tidig tid hos min psykolog på torsdagar som sagt. Har ännu en natts drömmar från veckan att behöva tala om. Och det är ena riktiga katastrof drömmar!