Drömmar och synkronicitet
Jag vaknade när väckarklockan ringde, stängde av den och somnade igen. Under den kvarten som jag sov innan jag vaknade igen, drömde jag att jag låg på gräsmattan på landstället på Åland. Ut utr skogen kom en stor apa och började jaga en person, vem det var vet jag inte. Men jag var rädd när jag såg vad som hände, och kände hur det vibrerade i marken när apan sprang och hoppade runt. Jag sade åt personen att stanna och stå still, för det har jag lärt mig att man ska göra om man mot förmodan skulle möta på en jätteapa i djungeln. Personen gjorde inte det till en början, men efter en liten stund gjorde den det i alla fall. Vände på sig och konfronterade apan, som under tiden de stod framför varandra krympte till normal storlek jämnhöjd med personen. Apan som symbol står för människans infantila sida. Det är intressant att de anpassade till varandra, eller snarare apan till personen. Människor - apor är ett intressant och primitivt förhållande också, lade jag märke till i diskussion med min psykolog.
För ja, en timme och en kvart senare satt jag hos min psykolog och berättade om den. Han roades av den och konstaterade att jag verkligen har livliga drömmar och öppet till med undermedvetna, då jag drömmer så mycket. Jag delade även med mig av mina katastrof drömmar, som jag kallar dem. Den när jorden var som en sjunkande Titanic, (och alla var tvungna att hitta ställen att stå på som man kan kunde gå runt på för att inte falla till himlen, när jorden snurrade åt ena eller andra hållet) och en annan där jag hade blivit misshandlad, och jag helt förtvivlad sprang på en välbekant väg här i hemtrakten och min mamma kom körandes med bil och hämtade upp mig. Det syntes inte att jag hade blivit slagen, jag sade ingenting om det - var bara i upplösningstillstånd - och hon ville inte åka till sjukhuset med mig.
Jag vet inte alls hur jag ska hantera det, bara tiden kan få det att gå över. Men han noterade att vi ska komma tillbaka till det, eftersom det plågar mig. Det ledde till ännu ett problem och relevant ämne som varit ett stort och omständligt sådant för mig och mitt mående, men ärligt talat jag kan inte bry mig mindre om det längre. Tröttheten har blivit sänkt till dess botten att det inte går längre. Då kan det inte gå annat än uppåt, och jag lämnar det helt enkelt därhän. Jag tillåter det inte längre vara ett problem när jag ändå inte kan göra något åt det, och när jag väl försökt blir det bara uppmärksammat ett litet tag och sedan återgår det till det vanliga bråket, tjafset och irriterandet - som om det jag sade och menade inte betyder något alls, eller som om jag inte "visste" vad jag sade eller menade.
Imorse hann jag också drömma om två personer som jag inte alls känner mig bekväm med tillsammans, men som finns där i mina tankar och mitt medvetande och spökar. Det sista jag gjorde igårkväll innan jag somnade var att smsa med en bra vän som känner till och vet om den jobbiga historien mellan mig och speciellt den ena personen. Men tyvärr finns det också en tredje ... En som en gång ville göra sig till ett problem för mig, men som jag lyckades undkomma. Snarare beteendet av den andre, som jag blir så frustrerad, irriterad och verkligen ledsen och besviken på. Ignoransen och bristen av svar och kommunikation. Hur tänkte han egentligen ha mig som god vän som han sade då, när han inte visar intresse av det sen/nu? Varför ska jag visa mig vara så god hela tiden, när andra inte är det mot mig? Varför ska jag ge villkorslös vänskap när jag inte får det samma tillbaka? Är det för mycket begärt att bara vilja ha vänskap och lite godhet? Men när man tycker om någon sådär lite extra mycket så spelar det ingen roll ibland. Då ger man av sin vänskap i alla fall. Men när en viss gräns är nådd, då fattar man att det inte är värt det. Och såklart tappar man känslor och betydelse till slut när man inte får resultat av mödan. Men det är värt att kämpa för! Kom ihåg det. Att visa vad man själv vill och står för, även om det inte är ömsesidigt. Och, våga vilja bryta relationer som man inte mår bra av! Jag gjorde det faktiskt, men ändrade mig. Så jag säger väl istället att, jo jag menar det. Men att helt enkelt ställa sig den enkla men ändå svåra frågan, är den personen värd det? Jag ska inte svara mig själv slutgiltigt på det, för jag är fortfarande för känslomässigt involverad i det utan att få något respons på mina tankar och känslor förutom från min psykolog.
Så som jag läser om synkronicitet för tillfället, funderar jag på om det går att tänka på någon tillräckligt mycket för att den ska kunna känna det eller få någon sorts förnimmelse på sitt håll om att man existerar, och att den då kommer ihåg sina känslor till en, vad det än är. Bra förhoppningsvis, jag har inte visat något eller sagt/skrivit något dumt för att ge en negativ bild av mig, bara en envist envishet vilket jag i och för sig kan förstå är både positivt och negativt. Det är ju bevisligen så för mig nu sen ett tag tillbaka. Min psykolog kallade det för att jag alltså är där att jag är beredd att pröva magi. Men det är det ju inte. Synkronicitet handlar om subjektiv meningsfullhet. Men just subjektivt - det som är meningsfullt för mig, och som är ett sammanträffande för mig som betyder mer och har större emotionell innebörd - betyder inte att samma sak är lika meningsfullt för någon annan. Så därför ska jag lyssna på min psykolog, ta råd som ju är det jag vill ha för att veta vad jag ska göra med saker och ting, och inte höra av mig mer och får se vad som händer. Kanske händer det något då som först, när man som minst anar det. Ödet ... Drömmar är också synkronicitiska händelser, dvs en inre situation och yttre händelse som överrensstämmer med varann. Tankar, känslor och allt som är ens personliga inre manifesterar sig i bilder genom drömmar. Drömmar har också en förmåga att hinta om hur det kommer att gå i framtiden. Yttre händelser kan redan ha varit, eller de kan komma pga drömmar. De är ju till för att lära sig om vem man är och att må bra! Jag kan inte för allt i världen förstå varför människor är, rent ut sagt, så tröga och trångsynta att inte tro på eller förstå vad drömmar egentligen är om och betyder. Obegripligt för mig, och sorgligt ...
Milan Kundera, som har skrivit Varats olidliga lätthet, säger att vi har allt rätt att klandra den som gör sig blind för livets sammanträffanden, för det är just de sammanträffanden vi kallar synkronistiska som på nytt kan öppna våra ögon för skönheten, ordningen och sammanhanget i våra livs berättelser.
Men det var C.G Jung som lanserade begreppet synkronicitet i slutet av sin karriär som psykolog. Han beskriver synkronicitet som "ett sammanträffande av ett inre, subjektivt tillstånd som sammanfaller med ett yttre skeende som står i direkt beröring med det tillståndet. Ett sammanträffande som inte kan förklaras utifrån ett kausalt betraktelsesätt."
Robert Hopcke har skrivit en bok där han bara koncentrerar sig på aspekten av det subjektiva meningsfulla. Alltså hur händelser som vanligtvis inte är förknippade med varandra ändå uppvisar ett samband med varann genom den innebörd som de förmedlar. Dvs, så som han också beskriver det, den berättelse de berättar. Jag läser den boken för tillfället, och det passar mig ypperligt både psykiskt/fysiskt och på ett inre/yttre sätt. Mitt sätt, för jag tror på och brinner ju för berättandet och min livsfilosofi som jag alltid haft, Ödet ger mig själv bekräftelse. Det är så härligt och spännande! Jag kan inget annat än att uppmuntra till egen livsforskning och utveckling ...