Forgetmenot

Tomas Tranströmer vann årets Nobelpris, vilket är jättekul. Det var ju 37 år sen sist en svensk blev nobelpristagare av det litterära priset, Eyvind Johnson och Harry Martinson tror jag bestämt fick dela priset. Jag måste till min egen förtret erkänna att jag inte hade läst något av Tomas Tranströmer innan, men jag känner ändå igen ett par dikter och framförallt hans namn. Jag hade velat gå och se pjäsen de satt upp på Strindbergs intima teater av hans texter, men vid det laget att han hade vunnit så gick nog alla biljetterna åt som smör i solsken. De är väldigt sakliga hans dikter, antingen så gillar man dem eller så gör man det inte tror jag. Jag tycker bäst om två stycken, Espresso och C-dur. C-dur är dessutom en som jag tycker mig känna igen, men kan inte minnas varifrån eller när. Jag älskar meningen: När han kom ner på gatan efter kärleksmötet virvlade snö i luften.

"Espresso"

Det svarta kaffen på uteserveringen
med stolar och bord granna som insekter.
Det är dyrbara uppfångade droppar
fyllda med samma styrka som Ja och Nej.
Det bärs fram ur dunkla kaféer
och ser in i solen utan att blinka.
I dagsljuset en punkt av välgörande svart
som snabbt flyter ut i en blek gäst.
Det liknar dropparna av svart djupsinne
som ibland fångas upp av själen,
som ger en välgörande stöt: Gå!
inspiration att öppna ögonen.


"C-dur"

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick av glädje.
Hela staden sluttade.

Förbipasserande leenden -
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös,
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.
En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.