Svinalängorna gör svinont
Jag ville egentligen inte och visste att jag inte borde se Svinalängorna en gång till. Men det var väl grupptrycket och för att manusförfattaren kommer till onsdag som vi såg den och som vi blivit ombedda att läsa boken också. De första åttio sidorna var väldigt sega att ta sig igenom, men sedan flöt det på och jag läste till halv två en natt i förra veckan. Ångesten väcktes igång redan där med misären, och bilderna som dök upp med texten. Jag får verkligen inse det nu, jag klarar inte av att se misshandel på film. Har blivit så mycket känsligare, både psykiskt och fysiskt. Om det är psykosomatiska besvär jag har sen igår så har jag aldrig förr känt något liknande. Satt fastnaglad i stolen, blundade och höll för öronen när man hörde skrik och slag off screen. Svettades och kände det nästan som att jag plågade mig själv genom att sitta kvar. Gick ifrån för att dricka och andas när vi satt och diskuterade efteråt. Lite fick jag ur mig men inte så helt och fullt som jag egentligen kände det. Det blev påtagligt mycket jobbigare med den träningsvärk jag hade fått från söndagen efter ett core pass, i låren. Det känns fortfarande hela tiden, behöver inte ens gå för att göra det påmint. Det underlättar inte direkt smärtan vid knät som jag också vet uppstod i gymmet vid en maskin. Trots ångesten i bröstet, illamående i magen och ryggsmärta som jag fått av och till sen nu ett tag tillbaka klarade jag mig hem i alla fall igår efter en lång och plågsam väg. Kunde knappt sitta upprätt på tåget, ställde mig upp ett tag men sjönk ned på platsen där jag stod för att komma närmare mig själv. Funderade ärligt på att kliva av och lägga mig ned eller bryta ihop på riktigt bara för att få hjälp. Men det gick. Stupade i säng och låg med två filtar om mig tills mamma kom hem och gav mig ipren. Lyckades äta lite middag och sitta i soffan innan det blev sängen igen för natten efter ett varmt och uppmjukande bad. Ångestens svarta cirkel fick mina tankar på högvarv och jag hade smskontakt under kvällen med en fin kille jag lärt känna. Kontakt med en annan fick psykets trötthet att kapitulera. Tvivlet om mitt värde gav sig på mig, och de ständiga tanke - och känsloattackerna om människor, vänskap och killar tog över och konkurrerade om min uppmärksamhet ikapp med det fysiska, Då som först i sängen bröt känslorna ut på riktigt och det slutade med att jag tog sobril som jag inte har behövt ta nu på ett tag. Försöker klara mig utan, men det ringer i öronen ibland på mig att Du ska inte behöva må så här, Ingen ska behöva må som du, Ingen ska behöva må så här som jag har hört läkare eller psykologer säga till mig. Och jag frågar mig själv, varför ska jag behöva må så här på grund av vad andra gör mot mig ..? Man kan inte förändra andra, bara sig själv. Betyder det att jag ska stå ut med/acceptera vad som helst?