För någon sorts respekt i det metafysiska
Försökte skriva ett inlägg med datorn i sängen, men besparar bloggen beskrivningen av spyan som kom upp i förrgårkväll. Idag har jag dock mått mycket bättre, och sett till att sitta uppe vid den stationära datorn och passat på att äta nu när jag kan det igen. Om jag, eller magen, skulle få akut återfall så kommer den isåfall framtida spyan innehålla popcorn om det händer inom de närmsta tjugofyra timmarna. Popcorn och första fredagsfinalen i Idol, slappare dag får man leta efter. Men trött är jag, och fortfarande medtagen av en dröm som nog spelades upp under morgontimmarna. Spelades upp? Jag var snarare med om det. Det var så äkta och nära, så påtagligt. Men jag har blivit konfunderad på sista tiden om jag är så smart som har en kategori om mina drömmar. Jag har fått en så större respekt till dem, och lärt mig/förstått mycket mer hur verkligt det är med drömmar och vad man kan lära sig och bli medveten om genom dem. Vad andra kan läsa om en, om de kunde. Men ändå ... Jag behöver skriva dem. Det är min andemening, tror jag ... Det ger mig något otroligt, speciellt genom att berätta dem för min psykolog. Det har verkligen innebörd i att ge och få tillbaka. Jag kommer att ta med mig den här till honom nästa gång, som egentligen borde ha varit igår men som jag förstod att jag inte skulle orka med. Jag skulle ha behövt respons och reflektion redan nu, som den dag det ännu är, för att kunna känna efter mera än mer och hitta vägledning i den relationen det handlar om.
Det var natt i mitt pappas hus. Jag och en kom in och vi skulle sova. Jag ville inte få med honom in, ville inte att han skulle sova hos mig. Han följde med ändå, jag tror han var full ... eller var inte helt lättpåverkad av vad jag försökte säga till honom. Han trängde sig inpå, en soffa kom i vår väg och vi hamnade kanske i den för att sova där. Jag kravlade mig loss under honom, och sade att du får sova här. Jag själv skulle gå och borsta tänderna. Jag gick uppför trappen, men han följde efter. Mitt rum var det lilla barnrummet, mammas och pappas sovrum det stora, (som i senare år blev mitt men som min brorsa tog över när det lilla igen gavs mig igen.) Jag var på väg in i mitt rum, gåendes i mörkret från trappen. Precis då kommer min pappa ut från deras sovrum, och går förbi dubbelsängar som står i det öppna rummet (så som det var då när jag hade det stora rummet, min brorsa det lilla med väggen utslagen till det andra lilla rummet - dubbelsängarna ute i det öppna rummet var mammas och pappas som man var tvungen att gena förbi om man skulle till badrummet). Där i dubbelsängarna och under tjocka täcken ligger plötsligt han, sticker upp huvudet och blir förvånad av att först pappa stannar till och undrar vem som ligger där, sedan av att jag inte lägger mig i dubbelsängarna med honom utan går in i det som just då för ögonblicket blir mitt rum, vilket är det stora. Jag tänker snabbt att jag ska lägga mig där, och i ett metadrömskt scenario "hör" jag hur pappa tänker att han undrade vem som låg där eftersom han inte såg det i mörkret. Han trodde att det var jag, och att jag sade någonting och att det var därför han stannde upp och gick fram. Från sängens perspektiv trodde han där att pappa var jag, och att det var därför han tittade upp. Mamma och pappa försvinner ur bilden. Illamående och med dåligt samvete, skuld, skam och sorg vänder jag ned huvudet och ska till att gå in i mitt rum, det stora, men som jag aldrig kommer in i som jag minns det.
Det var natt i mitt pappas hus. Jag och en kom in och vi skulle sova. Jag ville inte få med honom in, ville inte att han skulle sova hos mig. Han följde med ändå, jag tror han var full ... eller var inte helt lättpåverkad av vad jag försökte säga till honom. Han trängde sig inpå, en soffa kom i vår väg och vi hamnade kanske i den för att sova där. Jag kravlade mig loss under honom, och sade att du får sova här. Jag själv skulle gå och borsta tänderna. Jag gick uppför trappen, men han följde efter. Mitt rum var det lilla barnrummet, mammas och pappas sovrum det stora, (som i senare år blev mitt men som min brorsa tog över när det lilla igen gavs mig igen.) Jag var på väg in i mitt rum, gåendes i mörkret från trappen. Precis då kommer min pappa ut från deras sovrum, och går förbi dubbelsängar som står i det öppna rummet (så som det var då när jag hade det stora rummet, min brorsa det lilla med väggen utslagen till det andra lilla rummet - dubbelsängarna ute i det öppna rummet var mammas och pappas som man var tvungen att gena förbi om man skulle till badrummet). Där i dubbelsängarna och under tjocka täcken ligger plötsligt han, sticker upp huvudet och blir förvånad av att först pappa stannar till och undrar vem som ligger där, sedan av att jag inte lägger mig i dubbelsängarna med honom utan går in i det som just då för ögonblicket blir mitt rum, vilket är det stora. Jag tänker snabbt att jag ska lägga mig där, och i ett metadrömskt scenario "hör" jag hur pappa tänker att han undrade vem som låg där eftersom han inte såg det i mörkret. Han trodde att det var jag, och att jag sade någonting och att det var därför han stannde upp och gick fram. Från sängens perspektiv trodde han där att pappa var jag, och att det var därför han tittade upp. Mamma och pappa försvinner ur bilden. Illamående och med dåligt samvete, skuld, skam och sorg vänder jag ned huvudet och ska till att gå in i mitt rum, det stora, men som jag aldrig kommer in i som jag minns det.
Kommentarer
Trackback