Forgetmenot

Samtalet med min psykolog slutade lite annorlunda än vanligt idag. Det var som att jag inte hade varit ärlig innan, och jag hade blivit det på riktigt till slut. Nej, men så som vi pratade om hur jag mådde och att jag var irriterad på allt möjligt när jag kom dit så var det det jag berättade om. Det som vi pratade om förra gången och hur det var nu. Förutom allt det, frågade han mig, hur mår du då? Allt, ja det är ganska mycket. Hittade inte den tröjan som jag skulle kolla efter på Lindex som jag sett reklam för på teve, inte heller hittade jag The dark knight som jag såg fanns på ÖoB förra gången innan jag gick upp till min psykolog. Irriterad på det, och att jag lider av krämpor i ena knät och i ryggen för tillfället och som jag inte förstår varför. Jag satt och var jätteirriterad, och han märkte och anmärkte på det, vilket såklart gav resultat av att jag ventlierade mig. Men det är ju det som är tanken att göra hos en psykolog. Samma jobbiga sedan förra veckan och sedan ett tag tillbaka nu, och nytt att jag delvis börjat prata med en person igen men inte vet exakt hur intensivt jag vill hålla kontakten med. Jag irriterar mig på en person i klassen av en konstig anledning, det är inte ens en anledning, och gör därför att jag blir irriterad på att jag irriterar mig. Irriterad, eller snarare rädd, det ligger andra och framförallt andra känslor bakom vissa saker när jag säger att jag irriterar mig. Det håller jag med om och kan förstå när han säger så. Mot slutet kom det till att jag irriterar mig på "det här". Som han sade och syftade på, att komma till honom. Jag medgav lite motvilligt att det är sant, men utvecklade det till att jag blir irriterad på mig själv. Vilket är sant! Som att jag bara väntar på något. Väntar på mig själv, kom jag fram till. Han gav mig orden att jag inte ska sitta och irritera mig på mig själv där med honom, och jag kände ändå att det hoppade upp ett snäpp fastän han sade att det kommer att ta tid med terapi och förändring. Det kändes riktigt ärligt och öppet mot slutet. En känsla av den där hopplöshets känslan som jag hade känt precis innan när gick i centrum, berättade att jag hade haft, och att den kan komma då och då i och med tanken på livets måsten. Mat och jobb (pengar). Min psykolog var den ende jag kände att jag hade att hänga fast vid, när jag gick därifrån. Kände mig både bättre och likadant som det var innan, som han frågade om idag efter förra gången.

En dagens lärdom: Att vara irriterad är att känna något, och det är bättre än att vara likgiltig. Och jag vill ju faktiskt saker; jag vill ha den där tröjan (ville), jag vill ha ny hårfärg (men jag vet inte vilken) och jag vill kunna köpa film. Att vilja, då känner man också något vare sig det är bra eller dåligt. Hellre det än ingenting alls. 

Jag fick att tänka på att jag antagligen är rädd för att ha något mer, ifråga om mitt starka tvivel på vänskap/kärlek. Att jag plågar mig själv med att hålla fast vid att vara kär. Det är så dubbelt. Det var så mitt komplex för mat kom upp. Det var väl för mitt dubbla humör som jag köpte mig en stor jordgubbsmuffins på vägen hem som jag svullade i mig när jag kommit hem, som för att jag förtjänade det. För att få unna mig det. För att jag ville känna mig bättre. Men inte mådde jag bättre efter den, om inte sämre just för att jag hade ätit den. Åh! Kan man bli mer irriterad ..?