Saker att se fram emot och bakåt på
Äntligen kan jag ta mig tiden att sätta mig vid bloggen igen. Den har tyvärr fått bli åsidosatt nu när jag börjat med skrivandet på en ny nivå. Det är riktigt kul och intressant! Jag suger i mig som en svamp i vatten allt jag får reda på om allr som går att lära sig om manusskrivande. Det är djupdykning ned i sådant som jag kanske i och för sig visste lite om redan förut, och berättandet sitter nog i oss människor som något automatiskt. Men att analysera och verkligen göra sig medveten är mer än mycket intressant. En ny aspekt varje dag, handling och intrig, historien, karaktären, rummet, tiden och så vidare och så får vi en uppgift att göra en skrivövning på det. Den kopierar vi sedan upp i tre-fyra exemplar och läser och går igenom tillsammans i smågrupper och går varvet runt för att ge och och ta emot kritik. Det är knepigt, men lärorikt. Dessutom ser vi film och diskuterar efteråt, beroende på vad det är vi ska vara extra uppmärksamma på. Mycket kul, och det är en liten och tajt grupp med fina människor att dela gemensamt intresse med på sexton stycken. Men intensivt är det, att gå igenom grunderna så här i början de två första veckorna. Sedan är det bara lektionstid två dagar i veckan och en handledningsdag om jag har uppfattat det rätt. Resten av veckan har vi till egen skrivtid. Jag är så redo! Men under gårdagens skrivuppgift när vi skulle skriva en början till en idé på ett långfilmsmanus, och vi skulle få in de tre P:na (professional, personal och private) för att bygga en karaktär, fick jag en kick av det jag fick fram och haft som bara en tanke förut. Kanske skulle jag skriva och arbeta med det manuset istället för det som jag egentligen har tänkt, och som jag sökte på. Jag vet inte ...
Första veckan avklarad i alla fall, och det har varit mycket intensivt. Långt att åka för mig, en och en halvtimme tar det att komma hemifrån och dit med buss och tåg. Ett tågbyte, men jag byter vid en station där röda linjen går precis bredvid min gröna så att jag slipper springa och leta vid centralen. Det känns som att jag har gått mer än bara en vecka, men det är väl dels för att tre timmar av varje dag går åt till att bara åka. Men det är det så värt! Då vet man att det är kul, och att det är det man vill. Självklart har jag blivit förkyld då hösten har börjat för alla. Men jag lyckades klara av gårdagen ändå. Jag ville inte missa två dagar i rad, då jag inte hade något val idag. Dialogen är viktig även den, men jag missar hellre genomgången av det än karaktären som vi gick igenom igår. Men som sagt, jag kunde inte slippa. Jag var kallad som vittne till en rättegång, som äntligen blev av och som jag fasat över ända sedan jag fick reda på att jag skulle bli tvungen att vittna vid.
Så det var första gången jag varit med om en rättegång. En erfarenhet rikare, och jag klarade av det, tack och lov. Jag har verkligen inte velat sitta och prata fritt om den händelsen som det handlade om, speciellt inte efter det att jag personligen fick vara med om liknande och som kändes mycket värre för mig. Det har hela tiden känts som att det har varit ett och samma, som att det var "min" händelse och människa som jag skulle sitta med i rättssalen och redogöra om. Och det ville jag inte ens, inte en enda gång från det att det hände. Ville inte, men det har känts fel och olustigt att jag skulle sitta och vittna mot något som för mig är en skitsak jämfört med det som jag var med om, och som jag inte fick eller får någon som helst "upprättelse" om. Istället har jag fått höra hur det möjligen skulle ha blivit, vad den hade sagt och gjort, som om jag fick "betala" för något som inte ens var mitt fel fastän jag inte gick vidare med det. Så mycket ångest, men det är ingenting jag vill eller har velat prata om men som jag säkerligen har behövt. Dels bara för att ge min familj bilden av "mitt" så att de har kunnat förstå mig, och att jag kunde ha fått vetskapen om andras förståelse och vetskap om hur det var för mig. Men nej, det har inte gått. Kanske kan känslan av att rättegången, efter ett år sedan den händelsen, äntligen blev av också ge ett förlösande och ett slut på mitt jobbiga. Det är inte samma sak, det kände jag trots allt idag när jag satt där, men bara om så lite kunde släppa skulle det vara skönt. Men allt går inte att ta bort, vissa saker går inte att reparera och tiden läker inte alla sår.
Jätteskönt att jag inte längre har en rättegång framför mig att fasa över. Det enda som ligger framför mig är mitt än så länge oskrivna långfilmsmanus ...
Första veckan avklarad i alla fall, och det har varit mycket intensivt. Långt att åka för mig, en och en halvtimme tar det att komma hemifrån och dit med buss och tåg. Ett tågbyte, men jag byter vid en station där röda linjen går precis bredvid min gröna så att jag slipper springa och leta vid centralen. Det känns som att jag har gått mer än bara en vecka, men det är väl dels för att tre timmar av varje dag går åt till att bara åka. Men det är det så värt! Då vet man att det är kul, och att det är det man vill. Självklart har jag blivit förkyld då hösten har börjat för alla. Men jag lyckades klara av gårdagen ändå. Jag ville inte missa två dagar i rad, då jag inte hade något val idag. Dialogen är viktig även den, men jag missar hellre genomgången av det än karaktären som vi gick igenom igår. Men som sagt, jag kunde inte slippa. Jag var kallad som vittne till en rättegång, som äntligen blev av och som jag fasat över ända sedan jag fick reda på att jag skulle bli tvungen att vittna vid.
Så det var första gången jag varit med om en rättegång. En erfarenhet rikare, och jag klarade av det, tack och lov. Jag har verkligen inte velat sitta och prata fritt om den händelsen som det handlade om, speciellt inte efter det att jag personligen fick vara med om liknande och som kändes mycket värre för mig. Det har hela tiden känts som att det har varit ett och samma, som att det var "min" händelse och människa som jag skulle sitta med i rättssalen och redogöra om. Och det ville jag inte ens, inte en enda gång från det att det hände. Ville inte, men det har känts fel och olustigt att jag skulle sitta och vittna mot något som för mig är en skitsak jämfört med det som jag var med om, och som jag inte fick eller får någon som helst "upprättelse" om. Istället har jag fått höra hur det möjligen skulle ha blivit, vad den hade sagt och gjort, som om jag fick "betala" för något som inte ens var mitt fel fastän jag inte gick vidare med det. Så mycket ångest, men det är ingenting jag vill eller har velat prata om men som jag säkerligen har behövt. Dels bara för att ge min familj bilden av "mitt" så att de har kunnat förstå mig, och att jag kunde ha fått vetskapen om andras förståelse och vetskap om hur det var för mig. Men nej, det har inte gått. Kanske kan känslan av att rättegången, efter ett år sedan den händelsen, äntligen blev av också ge ett förlösande och ett slut på mitt jobbiga. Det är inte samma sak, det kände jag trots allt idag när jag satt där, men bara om så lite kunde släppa skulle det vara skönt. Men allt går inte att ta bort, vissa saker går inte att reparera och tiden läker inte alla sår.
Jätteskönt att jag inte längre har en rättegång framför mig att fasa över. Det enda som ligger framför mig är mitt än så länge oskrivna långfilmsmanus ...
Kommentarer
Trackback