Forgetmenot

Året har börjat relativt bra, och jag är hoppfull inför framtiden. Jag kom igång att skriva i flera dagar, och jag har fått nedskrivet hela kapitlet som utspelar sig uppe i Åre som jag skickade in till handledningen som jag hade igår. N kom hem i helgen och vi sågs dagen efter för att jag var så förkyld, hade legat flera dagar den veckan och han kom också hem förkyld. Ingen av oss blev värre sjuk av varann iaf, skönt det. Vi hade saknat för mycket. Myset var väl viktigare och vi är starkare än så, bara vi är tillsammans! Jag gav mig själv en klapp på axeln efter att ha bokat en tid och utnyttjade den igår i stan, då också M var med som moraliskt stöd. För nu ska jag ta tag i och ta hand om mig och min kropp, mitt mående på alla sätt och vis. Därför bestämde vi en ny tid på en gång, och jag tyckte bra om kvinnan på en gång så det är jätteskönt. Det kommer antagligen räcka att prata med henne, och om jag uppfattade det rätt så leder hon själv gruppterapi men som just nu avslutas och inte börjar igen förrän i höst. Jag har dessutom anmält mig nu till antagningen för Mim programmet på Stockholms Dramatiska Högskola. Jag hade faktiskt velat köra på med Skådespelarantagningen också, men pga att veckan som prov 2-4 pågår är samma som vi i klassen ska vara på Gotland, så känns det inte som att det är lika värt det. Jag vill ju kämpa för att kunna gå vidare och tro på att klara det, även om jag inte gör det. Jag behöver nog all tid jag behöver till skrivtid, annars hade jag behövt plugga in tre monologtexter. Nästa år ... Sista ansökningsdag är min födelsedag nästa vecka, så funderar även på att söka filmmanus linjen. Men, hm då måste jag skriva ett kortsfilmsmanus med ansökan ... Jag vet inte vad jag helst vill plugga i tre år, filmmanus eller teater. Vad jag också gjorde igår det sista jag gjorde innan sängen, var att betala för en månads medlemsskap på statist.se. Som N skrev så får jag lov att söka jobb nu då, och ja ... Det är väl signalen till mig själv, att jag pushar andra att pusha mig. Och det är det inte många som gör, föräldrarna kommer väl aldrig uppmuntra till det jag håller på med och vill eller ge mig råd som är för mig, och inte emot mig. Men N är underbar, peppar mig och är positiv till det mesta och är bäst som ingen annan. Han vet själv och är ju likadan, nog ännu mer säker på sin sak och sin inriktning, att man bara kan göra det man brinner för. Så glad att ha honom i mitt liv. Han är en energigivare och ingen tjuv. Det här året kommer nog bli vändningen känner jag på mig. Året då jag blir 25 :D