Forgetmenot

Gårdagens lektion om manusskrivande behandlade ämnet existensialismen som läsart. Det är verkligen intressant, och jag insåg att mitt manus nog är lite av den existentiella sorten. Både en existentiell och en kärlekshistoria, går igenom berättelsen i min manusidé. Det komplicerade är att definiera, eftersom jag har tre karaktärer, dvs två "kärleks"relationer och två antagonister som är mer eller mindre större och mindre i jämförelse till varandra. Men jag tror att jag äntligen har funnit ut nu tanken i det stora hela med hjälp av existensialismen. Men samtidigt är det inte en renodlad existentiell historia. Dels pga kärlekshistorien, men dels också för att jag själv inte skriver om en existetiell person. Jag använder mig av mig själv såklart, och jag sade högt ut igår att jag kommit på att jag är en existensialist. Men nej, allting stämmer inte överrens med det som jag tror på eftersom jag faktiskt "tror" på nåt. Det är helt logiskt och rätt att Gud är död och att man ansvarar för sin egen frihet. Jag står för att man ska göra det som är autentiskt för en, och stå för det och att ens livsprojekt handlar om autencitet. Att det är en både personlig och moralisk fråga. Man ansvarar själv för hur ens handlingar och beslut påverkar andra människor, och man blir själv "definierad" av andra. Jag känner också igen den existentiella ångesten, dvs oron och den icke tillfredsställda känslan i sin vardag för att man är så fast i andras regler och bedömning av en att man antingen måste anpassa sig till den eller att bryta sig fri. Tanken med existensialismen är att bryta sig fri från flykten från friheten, att vi alla är fria från början. Flykten från friheten innebär att man tvärtom stoppar huvudet i sanden som strutsen, och in i olika skapade tankesystem av "de andra" (enligt Sartre) så att man kan titulera sig till en titel inom ett yrke, en religion eller nästan vad annat som helst med ett namn. Det var jätteskönt att få prata om ämnet och speciellt med dessa vi människor som figurerar i samma bransch och jämt får höra av nära och kära och andra att man borde göra något annat, och att det inte skulle vara ett jobb att skriva eller jobba inom film eller vad annat som helst, som vi som i alla fall är sanna mot oss själva håller på med. Jag tycker mig känna mig mycket starkare nu mot mina föräldrar och kan nog kunna ge bättre svar på tal nästa gång någon kommer med något skitsnack om att jag borde jobba eller göra något annat. Det handlar om att göra det man brinner för, och vara äkta - göra det som är sant för varje enskild människa! Men samtidigt, liksom det jag tror på så vill jag skriva på samma sätt, att det ja finns ett val och att man kan välja och styra sitt öde, men att jag tror på drömmars betydelse och makt. Att det nog visst finns en speciell väg till ett speciellt mål men att man nog kan komma dit på olika sätt. Dvs att jag tror på synkroniciet. Men målet är nog olika, och som förändringen är konstant så är nog varje ögonblick ett mål, därför "här och nu" - känslan som man måste ta vara på i livet, bara man kan stå för det man gör och gör det man står för, tror jag. Vi lekte en lek igår innan vi tog lunch. Jag hade varit med om liknande förut på teaterlektioner, att man får en lapp som det står något för en själv hemligt på tejpad på pannan och så ska man i gruppen prata om ett ämne vad som helst, i relation till de andra och vad deras lapp säger. Ganska kul, och det kan vara mer eller mindre svårt att lista ut. Tanken är att känna på hur det känns att faktiskt bli objektifierad, och hur andra definierar en. Alla kategoriserar och bedömer varandra, det är oundvikligt. Man får en roll och har en viss status. Det gäller bara att tänka på att ha öppet sinne, hur människor beter sig och så vidare kan man inte styra över. Men man ska nog försöka göra sig av med fördomar.