Forgetmenot

Inatt drömde jag om min bror.  Jag drömde att han en morgon hade stuckit hemifrån. Jag fick höra det av mamma som sade att han hade vaknat och låg läste i flera timmar på morgonkvisten. Mamma hade varit inne i sovrummet och pratat med morfar som låg i samma sovrum. Detta var på sommarstället på Åland, och de två hade sovit i samma sovrum sist nu när vi var där när jag och min N hade tältat ute på tomten.

Mamma hade gått in till sig och alla hade somnat om. Men tydligen inte S, min bror. Han hade vad vi trodde ställt klockan för att vakna, när alla andra sov, och passat på att sticka. Mamma hade inte hittat ett brev, utan bara sina gamla dagboksanteckningar som han hade försökt skriva när han var liten. Det var en massa papper som var vemodiga att läsa nu när han var borta. Mamma sa åt mig att jag inte skulle läsa dom bakom hans rygg just nu. Jag blev och var jätteledsen i drömmen. Jag tyckte så synd om mamma att han inte hade sagt hejdå och bara tagit hennes bil utan lov. Vi visste inte vart han hade åkt, men av någon anledning visste vi att han var på väg till Italien där han hade en flickvän. Jag vet att jag tänkte att det var min ständige lillebror som nu var borta, vuxen och utflugen, som hade lämnat familjen bakom sig. Jag kunde förstå det, sa jag. Men samtidigt saknade jag honom så enormt, och sörjde att jag inte skulle få se honom igen. Det var ju min bror, och som jag insåg att det är han som är den som nog kan förstå mig bäst. Vilket nog också är sant, han är mer i min generation. Jag har gett upp angående de äldre generationerna huruvuda de förstår mig och min situation, vilket antagligen är fel som älsklingen betonat för mig. Både jag och min mamma ger väl upp när vi ständigt är med om samma sak gång på gång, att inte kunna prata på ett öppet och ärligt sätt och att vi har våra beteendemönster mot varann. Jag tycker ju att hon som mamma borde veta bättre, men nej det är väl jag som måste försöka lära mig hur jag ska undvika att må dåligt när hon låter på ett visst sätt och säger vissa saker. Men det är sannerligen lättare sagt än gjort. Jag har nog förstått som sagt att det är min brorsa som kan förstå mig bäst, även om vi ännu mindre pratar med varann. Men jag kan inte heller påminna mig nån gång som vi har försökt, vi har för olika liv och har inte samma perspektiv på saker. Han har ändå inte varit med om samma saker, han är två år yngre och är en mer anpassningsbar människa. Han vill vara och göra sånt som ett par föräldrar förväntar sig av sina barn. Men det är inte jag, konsten rinner i mitt blod och jag är en känslomänniska. Av drömmen inser jag också att det kanske är jag som min bror som drömmer symboliserar. Men när man drömmer om personer man känner och verkligen uppfattar som den personen i drömmar så kan det också innebära att det handlar om just den personen. I verkligheten är det större chans att det blir jag som tar avstånd från min familj än han. Den tanken har slagit mig flera gånger under de senaste två åren, nu senast under Ålands semestern, och det skrämmer livet ur mig. Jag vill det verkligen inte, jag behöver stödet som man bara kan få av sina föräldrar, jag vill ha ett par föräldrar som vill med mig, och kan tro på mig och stötta mig i det jag gör, istället för att vara emot mig. ... En senare dröm satt jag bredvid min bror i mammas bil när hon körde och vi skulle gå och bada tror jag. Hans flickvän, ett gammalt ex satt på andra sidan av honom. Hon var inte så snäll mot honom i verkligheten, var otrogen tror jag, eller snarare hade legat med en kille och efteråt gått till S och frågat om de inte skulle försöka igen, om jag uppfattat det rätt. Jag var så sur och arg på henne där i bilen. Aldrig! Min bror var ju förnuftig nog att inte ta henne tillbaka, och var väl självklart sårad. Fina brorsan! Usch! Det är mer än vad jag kunde göra. Jag kan nog lära mig lite av honom, trots att han är två år yngre. Och han borde lära sig mer om hur man känner efter och gör det man vill, men det kanske han gör - vad vet jag.