Forgetmenot

Har en stund för mig själv hemma hos pappa. Jag passade på att träffa pappa ikväll istället för att följa med ut på en öl, när ändå inte mina vänner som jag inte träffat på ett tag hade möjlighet att komma. Jag umgås mest med min fina, men hur kan man klandra mig? Han är ju verkligen min allra finaste jag vet, och jag mår så bra med honom även om vi kan gnabbas ibland också. Igår var dock en konstig dag, eller nej jag var konstig snarare. Kände mig jätte konstig, när jag blev riktigt frustrerad på mitt manus och skrivkrampen i och med inspirationen och hur jag inte tycker om att min huvudkaraktär kan förändras. Men N hjälper mig så bra han kan, han gör det verkligen och är nästan lika insnöad i det som jag själv är. Jag ville slåss och skrika, och gjorde det. N stod framför mig med öppna handflator och jag fick slå så hårt jag ville. Stod ute på balkongen för att kyla ned mig, men det funkade inte. Till slut kändes det rent ut sagt som att jag vile ha ångest. Få känna den där smärtan, och spruta ut den med all kraft. Kröp ihop intill honom medan han spelade klart ett tevespel, men han pausade och tvingade upp mig att öppna upp kroppen istället. Jag hade ingen ångest, men frustrationen kändes verkligen i kroppen och det var skönt att brottas med älsklingen. Älskling, om nu någon gång läser det här så ska du veta att du visst är allra bäst. Du är det finaste jag vet, den som känner mig och hanterar det jag är på allra bästa sätt. Du är min trygga hamn och jag tror verkligen på oss. Vi kan flytta berg tillsammans, och jag skulle göra allt för dig. Du är underbar! Den mest osjälviska person jag vet, och den som låter mig få vara jag och att tro på mig själv och det jag har före något annat. Jag kan inte tänka mig att stå på egna ben utan dig, även om jag kan det. Jag älskar dig!