Forgetmenot

Lill-Tarzan och jag är en riktig fascinerande självbiografi av Johan Hedenberg. Jag är helt tagen! Det är en jättefin skildring av hans barndom då han växte upp i Grimsta/Vällingby med kompisar som Lill-Tarzan, Ubbe och Marre. Speciellt kul då jag känner "Marre" och haft honom som kurslärare. Det var delvis därför som jag ville läsa boken från början då han förklarade att hans barndomskompis, som vi dessutom fick träffa en gång via utbildningen, skrivit en bok där han var med i. Att deras barndomstrakter är Vällingby som ju nästan är mina egna och att Johan som skådespelare hade skrivit en självbiografi, så var jag riktigt intresserad och önskade mig boken i födelsedagspresent och sparade på den innan jag började med den. Jag höll på med trilogin 50 nyanser ... och hade kommit in på den andra boken då jag helt enkelt behövde en paus från den världen. Tacka gudarna för att jag gjorde det! Gå från chick-lit till en självbiografi som denna blir man brutalt väckt till liv till verkligheten! All ära till litteratur och böcker med uppdiktade storys, men självbiografier ... Jag älskar dem! Älskar Lill-Tarzan och jag. Det är på riktigt och just därför så viktigt att ta del av. Även om det är ord, och som han skrev i ett stycke om hur minnen och fantasier blandades ihop, så är det en verklig människas tankar och känslor som skriver av sig. Jag älskar hans språk, det är poetiskt samtidigt som det säger "jag skiter i vem som läser - det här är jag!". Älskar känslan av att inte veta om jag ska skratta eller gråta, och alla små antiklimax som kommer på vägen. Jag kände igen beskrivningar av Vällingby Centrum så som jag minns det från när jag var liten. Jättemysig och nästan en melankolisk känsla, fastän jag är mer än hälften så gammal som Johan själv. Har nästan lust att läsa om den igen! Jag har verkligen suttit och myst när jag vänt blad efter blad i den. Ett småleende har alltid funnit där, jag har fnissat för mig själv i tunnelbanan då jag fastän jag blir åksjuk inte kan hålla mig från att öppna boken, många gånger har jag skrattat högt av formuleringar på beskrivningar eller händelser och ibland har det blivit blött i ögat. Relationerna med kompisarna och föräldrarna och hur han själv blir pappa, allt är så fint och hur han hoppar mellan årtal och använder olika kapitel för berättarstrukturen är helt rätt och driver på förlösningen i slutet då jag låg och bölade medan N satt vid datorn och snart kom förbi och såg att jag var ledsen. "Vad är det?" "Jag har läst ut boken." Haha! Läste som sagt ut boken igår kväll och drömde inatt att jag hade en tumör i hjärtat. En hemskt jobbig dröm, ont i bröstet (antagligen pga ångesten från igår) och blev knappt sövd av en eterdränkt filt som någon försökte söva mig med. Fick något fast bandagerat runt överkroppen och även runt huvudet. Jag gick in i hans roll som sig själv för mycket, men det var det värt! Tack för en fantastisk bok, Johan Hedenberg!