Bränn alla mina brev
Bränn alla mina brev (2018) av Alex Schulman
"Jag vet inte hur många fler gånger jag har i mig." Så inleds denna berättelse som Schulman själv säger i efterordet baseras på riktiga människor och autentiskt material, men som han samtidigt betonar är en roman.
Sakta men säkert får man ta del av denna kärlekshistoria. Det är dramatik, kärlek och tragik, och framförallt dramaturgiskt rätt så som Schulman börjar släktforska på sina morföräldrar för att förstå arvet om den inneboende vrede som han själv känner att han bär på. Sökandet leder honom till bibliotek och Sigtunastiftelsen och med hjälp och tillåtelse av Olof Lagercrantz familj att citera honom från hans dagbok samt den bevarade brevkorrespondens som skedde mellan hans mormor Karin Stolpe och Lagercrantz, pusslar han ihop de händelser som skedde året 1932 mellan dessa tu och morfadern. Samtidigt minns han tillbaka på när han själv var liten med morföräldrarna och året 1988 när han oavsiktligt hittade brev som var hemliga för alla utom hans mormor.
Det är en mycket gripande historia, man förälskas och förbannas, och det är modigt av Schulman att dela med sig av sin mormors historia och heja på hennes rätt till frihet. Jag har älskat hans tidigare självbiografier, de är ärliga och självutlämnande och den här vågar jag nog säga är hans bästa. Det är ju inte riktigt hans "egen" självbiografi men samtidigt bara hans och högst egna sanning. Hans val att nämna sin mormor och morfar vid namn eller inte i olika kapitel i olika årtal sätter allting i perspektiv.
Att mormodern berättade och gav sin tolkning av Edith Södergrans dikt "Landet som icke är" för honom anger temat för denna kärlekshistoria. "Det är andra sidan av verkligheten, det är en plats för drömmar - summan av allt som kunde hända, men som aldrig gjorde det." Och att längta efter det. Med en sista pusselbit som kan ha lagt grunden till det missriktade hat som morfadern bar på inser han på sitt håll att morfadern inte bottnade i sin vrede och var väldigt vilsen. I det här läget hoppas man att det är tillräckligt självbiografiskt att han i sitt sökande och pusslande av detta släktskap själv finner ro och hem i detta och med det faktum att hans egen historia bara kan fortsätta framåt.
