Vitt slödder av Carina Rydberg
Det här är en självbiografi som går att läsa ut på bara ett par timmar. Boken förtjänar egentligen ett större format, för det borde inte gå att skildra ett liv från barndom till ungdom och till och med vuxna händelser på bara hundrafyrtiofyra a5-sidor. Men hon gör det.
Rydberg delar med sig av händelser från barndomen och hur hon blev mobbad i skolan, när hon som ung åkte till Amerika och bodde hos en värdfamilj, hur hon upptäckte det manliga könet och sedan i vuxen ålder började ta älskare. Även nutida händelser
som hur modern insjuknade och hennes pappa tog livet av sig behandlas väldigt snabbt. Det ger ett ganska krasst intryck samtidigt som man får skymt av känslor som trots allt oundvikligen alltid finns med, även om de finns i
skymundan. Därför hade man velat få del av en större bild av Rydbergs ändå intressanta tavla som är hennes liv. Trots att det är effektivt är det elegant. Familjeliv, klass och rasism är genomgående teman
och berättelsens röda tråd.
På sista sidan konstaterar hon det faktum att de som älskar oss mest också hatar oss. Det är verkligen en sanning man både älskar och hatar. För självklart kan man inte hata någon man på något sätt inte bryr sig om.
Jag vet egentligen inte vad jag saknar, hon delger sina för henne betydelsefulla punkter, men jag skulle definitivt kunna läsa två hundra sidor till.
