Mobildetox
När jag skulle hem till lägenheten efter att ha sovit hos min mamma häromdagen upptäckte jag att jag hade åkt ifrån min mobil. Det blev några sekunders panik men konstaterade på en gång att jag inte kunde vända hem igen med min stora rullväska. Satte mig på tåget och kände rastlösheten i fingrarna men blev så fruktansvärt irriterad på mig själv. Varför denna känsla av nakenhet och handikapp, som att något väsentligt saknas en? Är jag så beroende av mobilen? Vad behöver man den där egentligen dumma fonen till? Spel och sociala medier kan jag klara mig utan, det är tidsfördriv så det heter duga. Sms- och telefonkontakt med vänner och familj är bra att ha men kan tillfälligtvis gå via sambon, swish är en smidig mymodighet men absolut ingen nödvändighet och resten klarar jag av via datorn tänkte jag. Så jag åkte hem med ny energi över att faktiskt vara av med den där äckliga tingesten. Det enda jag riktigt saknade var möjligheten att publicera recensioner på instagramkontot där jag kombinerar dem med bilder som jag såklart också hade i mobilen.
Den moderna och digitala utvecklingen är alldeles för inrutad i våra liv och det är rent av tragiskt hur beroende vi är av den, och att vi måste följa med den. Vad hände med att författare bara skulle använda ord, konstnärer bara med sig själva eller caféer hålla på med kaffe? Plötsligt ska alla kunna allt, alla gör allt (!) och man ska kunna marknadsföra sig själv, vilket såklart är ett resultat av de sociala mediernas utveckling. Det leder i sin tur att man måste kunna det ännu bättre genom att bli expert på just sociala medier. För syns man inte finns man ju inte ... Eller?
Självklart finns man oavsett om man syns eller inte. Men klimatet idag tillåter det inte. Man ska vara en supermänniska, annars är man inte värdig. Och så går fler än någonsin in i den berömda väggen. För man kan inte utan att offra sin psykiska hälsa klara av det samhället får oss att tro att vi ska göra. Många studier visar att man mår sämre av att ständigt ha koll på sociala medier och att man blir mer ofokuserad när man har fler bollar i luften. Man blir deprimerad, får sämre självbild, hjärnan förslöas (man kan ju hitta information i sista minuten), stress och sömnproblem är bara några exempel att nämna om man ska räkna upp nackdelar med mobiltelefonen och framförallt sociala medier. Cathrine Price skriver i sin lilla handbok "Hur du gör slut med mobilen" att man kanske tror att man är duktig på multitasking, men i själva verket är man bra på task-switching vilket betyder att man skiftar uppmärksamheten till olika saker, vilket i sin tur betyder att man inte hinner komma igång med något ordentligt då man skiftar fokus för tätt inpå. Hon jämför det med en bil som ska göra en tvär sväng - hjärnan måste sakta ned och byta växel varje gång man slutar tänka på en sak och fördjupa sig i en annan, vilket är en process som beräknas ta tjugofem minuter varje gång man utför den. Tjugofem minuter!
Jag menar egentligen inte att man ska bojkotta allt vad sociala medier heter, mår man bra av tanklös distraktion får man göra det. Men som Cathrine Price också nämner i sin bok så är det problematiskt när den typen av tillstånd börjar bli ett grundtillstånd. Då bör man nog börja fundera över hur stor kontroll den där lilla saken har om en. En digital detox är bra då och då och medvetenhet om sina mönster är ett bra steg för att ta tillbaka kontrollen.
På en annan not kan man låta de som verkligen vill hålla på med sociala medier få göra det och låta hantverksyrken få vara ifred. De som skriver ska få skriva, de som regisserar ska få regissera och de som vill göra kaffe ska få ägna sig åt det. Kaffepaus i all ära, men tjugofem minuter är dyrbar tid när man skriver.
Tänkte först göra experimentet att vara av med mobilen i en hel veckas tid, men inser tyvärr att det är bra att vara nåbar när man har planer på gång. Det finns också en trygghet i att kunna ringa om det händer något, vad som helst. Och något som är ett ganska stort problem nu för tiden, tyvärr, är att bankid krävs för diverse köp och aktiviteter. (Nej, jag har inget bankid på datorn och ja, jag ska skaffa igen så att man har vid sådana här tillfällen.) Så det får bli att åka och hämta den ändå, men den får nog förpassas till någon vrå i väskan eller ligga i ett annat rum hädanefter, för det känns helt klart befriande att vara utan den. Måste erkänna att det är väldigt skönt att inte vara nåbar dessutom, det är egentid när den är som bäst!
Kommentarer
Trackback