Knivar som slipas mot varandra
Riktigt bra läsning! Och skrämmande! Bokstavligt talat sinnessjuk. Jag känner mig nästan psykiskt sjuk av att ha läst den själv, om hon är psykiskt sjuk eller bara riktigt arg/hämndlysten är svårt att tolka. Man sympatiserar med de båda två, för det är verkligen sjukt det som händer. Jag kommer på mig själv att sympatisera mer med Rose, och det är väl antagligen ett medvetet val som Frimansson klingar an i vårt mänskliga psyke.
Jag tar mina egna ord, och följer upp - för det är ett så vanligt ämne, tyvärr, som är värt att ändras på, eller åtminstone bli omdiskuterat. Otrohet! Ljuder som knivar som slipas mot varandra. Det kommer antagligen inte bli någon större global förändring ändå, men att folk ska lära sig se på sig själva som människor med moral borde inte vara svårt.
Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva sådant som jag har fått uppleva. Att bli lämnad av en pojkvän (varför skulle det finnas skäl till det? skulle aldrig ge, göra sådana skäl? Eller tillåta honom att gå utan en riktigt bra anledning.) eller att vilja ha denne tillbaka (varför vilja ha någon som inte vill ha en?) att känna på vad otrohet är (jag skulle göra klart för honom att han måste tala om det innan ifall han vill vara med någon annan, så att det i alla fall blir ett skäl till att lämna istället för en otrohetsaffär) och att vara den andra kvinnan (jag skulle aldrig i livet vilja utsätta varken mig själv, någon kille om jag verkligen gillade honom, och speciellt inte hans ovetandes flickvän för nåt smuts. Skulle aldrig tillåta killen göra så mot sin flickvän, eller mot mig - skulle be honom göra slut om han verkligen vill vara med mig). Men verkligheten är en annan. Visst, man kan inte styra vad andra människor gör mot en, men jag hade aldrig i mitt liv förväntat mig så mycket jobbigt.
OCH att jag själv höll på att bli en hora en gång. Han gjorde mig till det, ansåg tydligen att jag inte förtjänade mer än sex - för det är ju bara det man kan få när killen är seriös med någon annan. Han förväntade sig att jag skulle spela med och inte ifrågasätta. Och det gjorde jag inte heller, jag trodde bara fel. Tog fel. Ville inte, men föll för det. Inte visste jag att det var han som var så seriös med flickvän och barn. Kanske någonstans djupt och omedvetet, insåg jag vad som höll på att hända och lyckades hitta mig själv till att det inte blev mer än lite fyllehångel. Hemskt var det i alla fall. Att man trots allt blev "den andra kvinnan". Alla "andra kvinnor" är utan ursäkt inget mer än en hora, tyvärr. Killarna ska man inte tala om. Tanklösa idioter eller elaka sådana - men likförbannat är de mer eller mindre idioter. Duktiga idioter! Fina, älskliga, sexiga idioter - som man bara inte kan leva utan. Och så "den första kvinnan" som får lida mest av de andras två aktion och konsekvenserna av det. Inget av dem är väl att föredra av att få det berättat för sig innan han gör något att han vill vara med någon annan eller kommer senare och säger att han har gjort ett misstag/erkänner och vill komma tillbaka. Oavsett otrohet är det en sak att hålla något hemligt, om man påstår sig vara i ett förhållande där man pratar om allt med varandra. Men karlar sen! Jag hörde av en kille en gång att han inte hade något problem med att vilja ha en tjej fast hon hade pojkvän. Att pojkvännen inte skulle vara ett hinder för honom att få henne. Men varför? Har inte killar känslor nog att identifiera sig med andra killar, eller vadå? I don't get it. Kommer killar förbli ett mysterium för tjejer, som tjejer är för dem? Vill inte dra alla, varken tjejer eller killar över en kant, men som sagt det är så vanligt att alla förr eller senare mer eller mindre kommer få vara med om det på ett eller annat sätt.
Om du hade en flickvän som var otrogen mot dig och fortfarande var kompis med killen, skulle du vara ihop med henne då? Jag frågade en killkompis den frågan. Fick ett bra svar, men teorin låter alltid bättre än vad som egentligen skulle hända i praktiken. Men insåg att det är något man måste komma på själv. Om man verkligen älskar någon ... kan man släppa denne till den tredje? Eller försvinner kärleken om man håller fast för hårt? Så vad ska man göra mot sig själv ... Det kan du bara finna i dig själv. Kärleken bestämmer.
Frågan är vad som är otrohet? Själva handlingen eller tanken? Enligt kristendomen är det en synd redan i tanken, men som sagt - jag har inget till övers för den kristna läran, speciellt inte när det finns dem som inte ens lever efter den men ser sig som anhängare. Nej, jag har sagt det förr och säger det igen - det är vad man gör som räknas. Och menar. Tomma ord eller som betyder något, det är en jävla skillnad. Eller ord som menar något men som vill betyda något annat, det är å andra sidan förvirrande.
Jobbigt att vara sjuk i huvudet (haha, det lät komiskt) nej, men att ha ont i huvudet för en gångs skull när jag förut haft ont i själen. Det är skönt att det beständiga hugget i hjärtat har lösts upp, och förtvivlans hand har släppt sitt grepp över bröstkorgen. Men jag blir konstig av att vara sjuk i förkylning och bara ligger, därmed min psykiska hälsa när jag läste boken, för det kändes bara äckligt inombords. Ondska är inget jag vill utöva, även om man får det av andra och gärna skulle vilja göra något liknande tillbaka. Men det är inte jag, det är en principsak för mig att behandla folk så som jag själv vill bli behandlad. Då är det bara sluta att bry sig istället, och skratta åt att man åtminstone inte sänker sig till den nivån.